Radioaktiva mätningar

Allmänt

Jorden anses idag vara omkring 4,8 miljarder år gammal. Detta är en ålder som ligger väl i linje med den nödvändiga tidsperioden för evolutionsteorin. Men innan tillkomsten av de radioaktiva mätmetoderna fanns det faktiskt ingenting som gav stöd för att jorden verkligen var så gammal. Vår jord består av ett antal olika bergarter med olika sammansättning av mineraler och grundämnen. Det finns olika metoder för att åldersbestämma en bergart eller ett forntida föremål. Det som generellt gäller är att man använder sig av radioaktivt sönderfall där man känner till sönderfallshastigheten och den nuvarande mängden av det sönderfallande, radioaktiva ämnet. Det man måste komma ihåg i dessa sammanhang är att det inte finns någon absolut sanning beträffande radioaktiva mätningar. Hur exakt man än mäter halten av ett visst ämne så måste man i grunden göra ett antagande, nämligen - hur stor var ursprungshalten av detta ämne när provmaterialet bildades? Jag kommer här att ange några av de vanligaste metoderna och problemen med dessa.

För att åldersbestämma en viss bergart kan man t. ex. undersöka den mängd uran som bergarten innehåller. Uran är ett radioaktivt grundämne som sönderfaller till bly. Efter ca 4,5 miljarder år har hälften av den ursprungliga mängden uran sönderfallit. Den tid som det tar för uranet att halvera sin mängd kallas uranets halveringstid, som alltså är ca 4,5 miljarder år. Efter ytterligare 4,5 miljarder år återstår 25% (hälften av hälften) av den ursprungliga mängden osv.

Atomkärnorna i ett grundämne kan innehålla olika antal neutroner. Man säger därför att ett grundämne kan bestå av olika isotoper. Isotoperna har samma kemiska egenskaper men de skiljer sig åt genom att de har olika vikt och sönderfallshastigheter. Man beskriver de olika isotoperna genom att ange en siffra efter grundämnets namn eller kemiska beteckning. Siffran visar samtidigt det totala antalet protoner och neutroner i isotopens kärna. Uran kan exempelvis bestå av isotoperna U-235 och U-238. U-235 sönderfaller till Pb-207 (bly-207) och U-238 sönderfaller till Pb-206 (bly-206).

Låt oss se på ett praktiskt exempel: Problemet som geologerna står inför är att t. ex. avgöra den ursprungliga mängden uran i en bergart. Eftersom ingen av naturliga skäl var med när bergarten skapades så kan man heller inte direkt säga hur mycket uran den innehöll från första början. För att kunna avgöra detta tittar man på mängden av den produkt som uppstår vid sönderfallet, i det här fallet bly. Genom att jämföra förhållandet mellan uran och bly i en bergart kan man räkna ut bergartens ålder. Det här låter ju säkert och bra, men här uppstår ännu ett problem; det går nämligen inte heller att avgöra hur mycket bly som bergarten ursprungligen innehöll, allt bly i bergarten behöver ju inte härstamma från det sönderfallna uranet. Hur mycket man än vänder och vrider på de olika mätresultaten så kan man således inte exakt ange en bergarts ålder eftersom de grundläggande parametrarna måste baseras på antaganden. Det finns även andra frågor som inte kan besvaras med säkerhet: Har sönderfallshastigheten (halveringstiden) hela tiden varit konstant eller kan den kanske påverkas av yttre omständigheter? Kan t. ex. miljöförändringar på något sätt påverka mätresultaten? Hur kan man veta att provmaterialet är representativt för den bergart som man åldersbestämmer?

De vanligaste radioaktiva mätmetoderna är idag uran/bly, kalium/argon, rubidium/strontium och sist, men inte minst, kol-14 metoden. Kol-14 och kalium/argon-metoden är speciella ur flera synvinklar och får därför en separat genomgång.

C-14 metoden

Kol består vanligtvis av isotopen kol-12 (C-12). I atmosfären bildas det emellertid även en liten mängd radioaktivt kol-14 (C-14) då kväve bombarderas av neutroner från den kosmiska strålningen. Det beräknas att endast 0,00000000013% av allt kol består av C-14, det går med andra ord ca fyra C-14 atomer på tre biljoner C-12 atomer. Båda isotoperna, C-14 och C-12, reagerar likadant med syret i atmosfären och bildar på så sätt koldioxid. Koldioxiden tas så småningom upp av både växter och djur. Så länge växterna och djuren är vid liv tar de alltså upp koldioxid som till en viss del består av radioaktivt C-14. När organismen dör upphör intaget av C-14. Från och med nu kan man mäta det radioaktiva sönderfallet eftersom nytt C-14 inte tillförs mer. Då man vet att C-14 har en halveringstid på 5 730 år kan man ta reda på när organismen dog genom att mäta hur mycket C-14 som återstår i förhållande till vanligt kol (C-12).

Metoden låter ju mycket trovärdig, men den har faktiskt allvarliga brister: Som vi redan har sett är C-14 en försvinnande liten del av den totala mängden kol som finns i naturen. C-14 har också en relativt snabb halveringstid. Detta får till följd att man inte kan åldersbestämma saker som är äldre än ca 50 000 år. Även när det gäller dateringar med C-14 så måste man göra vissa antaganden; förhållandet C-12/C-14 måste alltid ha varit detsamma. Det måste även råda jämvikt mellan mängden C-14 som bildas i atmosfären och den mängd som sönderfaller i naturen. Det går att beräkna att det tar 30 000 år från den dag då atmosfären bildades fram till dess det rådde jämvikt mellan mängden bildat och sönderfallet C-14. Darwinisterna antar att det råder jämvikt då jorden, enligt dem, ju är flera miljarder år gammal. Problemet är bara att ett antal undersökningar har visat att det bildas mellan 28 - 37% mer C-14 än vad det sönderfaller och att det alltså inte råder någon jämvikt! Detta kan bara innebära två saker: Antingen är jorden ännu inte 30 000 år gammal eller också har någonting inträffat som gör att jämvikten har rubbats, ex. en ökad kosmisk strålning. Mängden vanligt kol (C-12) i atmosfären har också förändrats på grund av att människan ständigt eldar med fossila bränslen (där mängden C-14 är ju mindre på grund av det långvariga sönderfallet). Den totala mängden C-14 har också påverkats av atombombssprängningarna under 1940- och 1950-talen.

Då bildandet av C-14 är mellan 28 - 37% större än dess sönderfall kan man, om man utgår från att överskottet har varit konstant, räkna ut att uppmätta åldrar på 50 000 år i själva verket motsvarar ca 10 000 år. Mängden C-14 halveras geologiskt sett mycket snabbt; faktiskt så snabbt att om så hela vår jord enbart skulle ha bestått av C-14 skulle inte en enda atom finnas kvar om en miljon år. Det faktum att man alltid hittar C-14 i stenkol och diamanter, som av geologerna anses vara flera miljoner resp. miljarder år gamla, är alltså ett tydligt bevis för att någonting inte står rätt till med de geologiska åldrarna. Kol-14 metoden är i själva verket en vetenskaplig metod som kan användas för att visa att jorden är betydligt yngre än vad darwinisterna hävdar.

K/Ar-metoden

Kalium är ett ganska vanligt förekommande grundämne i naturen. En viss mängd (ca 0,012%) består av radioaktivt Kalium-40 (K-40). När K-40 sönderfaller så bildar det argon. Halveringstiden för kalium är nästan 1,3 miljarder år. K/Ar-metoden kan därför användas för att datera bergarter som enligt evolutionsläran är flera miljarder år gamla. Metoden är ganska tacksam att använda eftersom det är den enda radioaktiva dateringsmetod där man inte behöver ta hänsyn till någon ursprunglig mängd av dotterisotopen. Argon är nämligen en lättflyktig ädelgas som ogärna reagerar med andra grundämnen och försvinner därför helt från bergslagren så fort de hettas upp. När t. ex. ett vulkanutbrott inträffar finns det oftast en viss mängd radioaktivt kalium som sönderfaller till argon. Så länge lavan är het och flytande försvinner allt argon ut i atmosfären men när lavan slutligen stelnat så stannar argonisotoperna kvar lavan. Från och med nu kan man alltså mäta förhållandet mellan radioaktivt kalium och argon och på så sätt komma fram till när lavan stelnade.

Även denna metod låter ju mycket trovärdig men den är som alla andra radioaktiva dateringsmetoder behäftad med många problem. Det har nämligen visat sig att av de vulkanutbrott som skett under historisk tid och där åldrarna alltså är kända så har 20% av dem så höga halter argon att de ger "åldrar" på hundratusentals och miljontals år - en felräkning på flera tusen procent! Bergslager i Zaire som innehåller diamanter innehåller så mycket argon att de genererar "åldrar" på 6,5 miljarder år; mer än 1,5 miljarder år äldre än planeten själv! Mycket tyder på att överskottet på argon kommer från jordens inre. Det faktum att jordens inre fortfarande producerar och innehåller stora mängder argon är snarare ett bevis på en ung jord. Samtliga åldersbestämningar som gjorts och görs med denna metod kan därför med fog ifrågasättas.

Ett bra exempel på hur ovetenskapligt darwinisterna resonerar kring åldersbestämningarna kan hämtas från Maria Gunther Axelssons bok "Big Bang eller Varde ljus - Skapelsemyten som pseudovetenskap". Efter att grundligt ha gått igenom de radioaktiva mätningarnas tillförlitlighet och förträfflighet skjuter hon själv hela sitt resonemang i sank genom att avlägga följande passus:

"Kreationister brukar ta fram ett exempel när en ung bergart (25 år) från ett vulkanutbrott blev daterad till att vara mycket äldre (se "Kalla fakta" nedan, min anm.). Men det behöver inte vara så konstigt, eftersom metoderna inte är till för, och oftast inte kan, datera unga åldrar. Om du använder ett tretimmarstimglas, eller ännu värre en kalender, för att mäta tiden när du kokar ägg, får du inga goda ägg." (ss. 105 - 106)

Den darwinistiska trångsyntheten tycks tydligen ha nått så långt att Axelsson inte ens ser konsekvenserna av sina egna påståenden; om metoderna inte är till för att datera unga åldrar, hur kan man då veta att ex. en bergart inte är av ett betydligt yngre ursprung? De metoder som används för att bestämma jordens ålder "fungerar" med andra ord endast om man utgår ifrån att jorden är mycket gammal! Vore det inte mer logiskt att göra sig av med tretimmarsglasen och kalendrarna för att på så sätt få de rådande vetenskapliga teorierna att bättre stämma överrens med det man faktiskt observerar? Jag håller dock med Axelsson i hennes slutsats - äggen blir sannerligen inte goda då darwinisterna står för matlagningen.

Kalla fakta

Åldersbestämningar av olika material genom radioaktiva mätmetoder har ofta framställts som någonting säkert och odiskutabelt. När exempelvis debatter om när ett visst djur eller människa levde har diskussionen snabbt klubbats ned av en radioaktiv åldersbestämning. Men kan man verkligen vara så kategorisk när det gäller dessa mätmetoder? Nedan följer en rad fakta som sällan kommer fram i offentligheten, men som vi alla borde känna till:

  • Det är relativt vanligt att man har fått fram helt orimliga åldrar för vissa bergarter - ibland 50 miljarder år in i framtiden(!).
  • Beroende på vilken mätmetod man använder, kan man få fram olika åldrar från samma provmaterial. De metoder som använder sig av de längsta halveringstiderna ger generellt de högsta åldrarna.
  • Genom att endast utelämna ett av sex mätvärden vid en rubidium/strontium datering, sänkte man åldern på materialet med nästan 200 miljoner år (från 605 miljoner år till 415 miljoner år).
  • Man har genom att påverka ett radioaktivt material med exempelvis tryck, elektricitet och diverse mekaniska påfrestningar, förändrat halveringstiderna med nästan 4%. Ju högre och längre påverkan, desto mer förändras halveringstiderna.
  • Upp till en tredjedel av alla Kol-14 dateringar förkastas av forskarna eftersom de anses vara omöjliga.
  • Godtyckliga justeringar görs ofta av forskare till dess uppmätta data stämmer överens.
  • Mätningar som stämmer överens med förväntade åldrar godtas oftast direkt, medan det data som motsäger en förväntad ålder godtyckligt kan förkastas.
  • Eftersom "felaktiga" mätresultat oftast inte ens publiceras är mörkertalet stort vad gäller misslyckade radioaktiva dateringar.
  • Vid dateringar av lava från vulkaner som har haft utbrott i modern tid och vars åldrar därmed är kända (Mt. Saint Helens 1980 och Hualalai, Hawaii för ca 200 år sedan), har åldrar på mellan 5 - 2 960 miljoner år uppmätts(!). Med andra ord - radioaktiva mätmetoder fungerar inte på material vars åldrar är kända men på material vars åldrar är okända antas mätmetoderna fungera.
  • Diamanter, som enligt gängse geologiska teorier är miljarder år gamla, innehåller mätbara mängder C-14. Detta borde i så fall innebära att de bildades för mindre än 50 000 år sedan. Diamanternas stabila kristallstruktur gör dem helt okänsliga för kontaminering vilket betyder att dateringarna är mycket tillförlitliga.
  • Med Kol-14 metoden har man uppmätt åldrar på mellan 2 300 - 27 000 år på levande växter och djur.
  • På den berömda mammuten "Dima" befanns en del vara 40 000 år gammal och en annan del 26 000 år. Träbitar som fanns i mammutens omedelbara närhet var 9 000 - 10 000 år gamla. Kol-14 metoden användes vid samtliga mätningar.
  • Träbitar som legat inneslutna i kalksten är, enligt evolutionsteorin, 120 miljoner år gamla men har med Kol-14 metoden uppmätts till 12 800 år.

Denna lista på tvivelaktigheter kan egentligen göras hur lång som helst. Ytterligare exempel på mätmetoder och mätresultat kan du finna bland de länkar som jag har hänvisat till.