Människan

Inledning

Frågan om människans ursprung har alltid vållat en het debatt. I media och i skolundervisningen anses människans ursprung vara mer eller mindre klarlagd och det är få människor som är medvetna om det kaos som egentligen råder inom detta vetenskapliga område. Det enda forskarna i stort sett kan komma överens om är att det inte är så mycket som man egentligen vet.

För närvarande finns det ett antal möjliga stamträd som vetenskapsmännen har föreslagit, men hur man än vrider och vänder på fossil och andra lämningar efter de tidiga människorna, är det alltid bitar som inte passar in i dessa stamträd. Vetenskapsmännen har ännu inte kunnat lösa gåtan beträffande vårt urspung.

Här följer en intressant redogörelse över de problem som forskarna står inför samt de fakta som faktiskt talar för att vi inte alls är besläktade med aporna överhuvudtaget utan att vi är - och har alltid varit - två olika arter.

En liten ordlista...

Ibland kan det vara svårt att följa med i den vetenskapliga vokabulären för oss vanliga lekmän. Här följer några vetenskapliga namn och deras betydelse då de ofta används när man talar om människans ursprung:

Kreationisterna (de skapelsetroende) anser att varje klassifikation är antingen fullt aplik (Australopithecus) eller fullt mänsklig (Homo) och att inget släktskap föreligger mellan de båda arterna.

De olika människotyperna

Australopithecus (sydapa)

Raymond Dart upptäckte 1924 ett fossil som blev den första i en rad av aplika varelser som har kommit att kallas för 'apmänniskor'. Dart undersökte detta fossil och placerade det i människans utvecklingsträd och kom på detta sätt att framkalla en kontrovers. Andra forskare som Robert Broom, John T. Robinson samt Mary och Louis Leakey har gjort liknande upptäckter.

Australopithecinerna har hittats i två olika arter; A. robustus, som namnet antyder är en mer robust art, och A. africanus som har en mer gracil form med ett mindre käkparti och mindre tänder. Deras vikt har uppskattats till ca 30 kg. Båda typerna karaktäriseras av ett aplikt kranium vars hjärnvolym uppgår till ca 500 cm³, vilket motsvarar hjärnstorleken på en nu levande gorilla (ca 1/3 av människans). Käken är mer parabolisk till skillnad från människans käke som är U-formad. Framtänderna är relativt små. Baktänderna är kraftiga och, i A. africanus fall, lika stora som hos en vuxen gorilla.

Genom att bland annat studera höft- och lårben har evolutionisterna dragit slutsatsen att dessa varelser gick upprätta. Denna slutsats har ifrågasatts av bland andra Solly Lord Zuckerman, som är en framstående brittisk anatomist. Zuckerman har under 15 år lett ett team som har undersökt fossilen från Australopithecus, apor och människor. Hans slutsats var att Australopithecus inte var en förfader till människan, samt att den inte gick upprätt. Trots detta anses denna art än idag av evolutionisterna som en av människans förfäder.

Lucy (Australopithecus afarensis)

Donald Johanson och hans medarbetare upptäckte 1974 ungefär 40% av ett skelett som tillhört en ca 100 - 120 cm hög individ med en liten (380 - 450 cm³) hjärna. Fyndet döptes till "Lucy" eftersom Beatles "Lucy in the sky with diamonds" just spelades på en kassettspelare i Johansons tält. Johanson deklarerade att Lucy var 3,5 miljoner år gammal och gick upprätt. Följande år, 1975, grävde Johansons team fram ytterligare 13 individer; fyra barn och nio vuxna. De förklarades vara förfäder till människan (hominiderna) och kallades för "den första familjen".

Lucy och hennes gelikar porträtterades som upprättgående varelser, med små mänskliga kroppar och aplika huvuden. Denna bild av "den första familjen" har blivit mycket utspridd. Lucy och de andra individerna fick det vetenskapliga namnet Australopithecus afarensis och ett av deras särdrag var just att de skulle vara upprättgående på två ben.

Nu är det ju ingen ovanlighet att apor ibland går upprätt. Denna förmåga finns delvis hos bl a chimpansen och hos gorillan - det finns t o m ett fall där en apa nästan undantagslöst använde sig av två ben när den tog sig fram.

Synen på Lucy som en upprättgående individ är dock omtvistad av de lärde. Zuckerman och Oxnard ansåg att Australopithecinerna inte gick upprätta och de undersökte ju t o m fossil som ansågs vara 2 miljoner år yngre. Dessa yngre fossil borde ju, enligt evolutionsläran, vara mer upprättstående och människolika. I en omfattande studie av Stern och Susman kom man fram till att dessa individer gick upprätt men inte nödvändigtvis på ett mänskligt sätt och att de var anpassade till ett mer trädlevande rörelsemönster.

Ur kreationisternas synvinkel var dessa individer inte mer anpassade till en upprätt gång än vad dagens chimpanser och gorillor är.

Ardi (Ardipithecus Ramidus)

Under oktober 2009 publicerade tidskriften Science en serie artiklar om Ardipithecus Ramidus, ett fossilfynd av en apa som snabbt fick det mer familjära namnet Ardi. Fossilfyndet gjordes redan 15 år tidigare utan att det hade gjort något större väsen av sig. Men nu hade det plötsligt gått upp ett ljus för några forskare: Enligt artikelförfattarna var detta den nya ersättaren till Lucy som människans förfader. Ardi var, enligt författarna, en ca 125 - 130 cm hög, upprättgående apa. Flera av artiklarna var mycket spekulativa och lämnade fantasifulla påståenden kring ex. apans sociala beteenden, sexuella vanor, levnadssätt, egendomliga livsmiljö och promenadvanor - kort sagt allt det som fossilfynden egentligen inte kunde ge svar på eller ens ge stöd för.

De fantastiska påståendena ifrågasattes också mycket snabbt av andra forskare och klassades som antingen helt ogrundade, att de inte hade något stöd i befintliga data eller att de var förhastade. Primatologen Esteban Sarmiento, som bl. a. arbetar vid American Museum of Natural History, skrev t. ex. att tillräckliga bevis för att Ardi gick upprätt saknas. Ardi var inte mer människolik än nu levande chimpanser, gorillor och orangutanger. Sarmiento ställde dessutom den försiktiga men mycket träffande frågan varför man under hundra års letande efter fossil i Afrika aldrig har hittat en evolutionär förfader till aporna, man har bara gjort anspråk på att ha funnit förfäder till människorna. När det gäller darwinismen så tolkas fossilfynden tyvärr helt utifrån det som man letar efter: Söker man efter människans förfäder, ja då är det naturligtvis sådana man hittar.

Neanderthalmänniskan (Homo sapiens neanderthalensis)

År 1856 hittades en skalle och några ben i ett kalkstensbrott i Neanderthal nära Düsseldorf i Tyskland. Under de följande åren gjordes andra fynd, inte bara i Neanderthal, utan även i Frankrike, England, Italien, Irak och i Israel. Olika tolkningar gjordes av dessa fynd. Den tyske anatomisten Rudolf Virchow undersökte benen från Neanderthal och kom till den slutsatsen att det var fråga om en fullt modern människa (Homo sapiens) men att hon led av rakitis (engelska sjukan) som orsakats av D-vitaminbrist. Han spekulerade också i att det platta skalltaket berodde på att individen utsatts för kraftfulla slag mot huvudet.

Allteftersom fler fynd gjordes, även de med rakitis, ansågs detta vara för mycket av en slump och Neanderthalarna klassades därför som en underart till den moderna människan. I början på 1900-talet, då många fynd hade gjorts, fastslog den franske paleontologen Marcellin Boule att Neanderthalarna inte kunde sträcka ut benen fullt ut, gick framåtlutade och hade huvudena framåtskjutna. Denna bild av neanderthalaren skulle gälla under 50 år. Först 1957 gjorde man om undersökningen på det skelett som Boule hade undersökt och drog då slutsatserna att neanderthalaren gick upprätt och att den framåtlutade hållningen berodde på att individen led av ledgångsreumatism.

Flera ytterligare bevis har senare tillkommit genom utgrävningar som visar att neanderthalaren "använde enklare redskap, smyckade sig, utförde religiösa riter och ceremoniella begravningar" (Time, 14 Mars 1994, s. 87). Idag klassas neanderthalaren som fullt mänsklig - Homo sapiens neanderthalensis.

Den amerikanske ortodontisten Jack Cuozzo har i sin bok "Buried alive" lagt fram en alternativ förklaring till neanderthalarnas utseende. Människans kranium växer nämligen under hela livet och utseendet förändras därför med tiden. Cuozzo anser att de individer som han undersökt har fått sitt distinkta utseende därför att de helt enkelt levde länge. De hade i så fall en livslängd som vida översteg den som dagens människor har. Neanderthalarna var alltså enligt Cuozzo fullt moderna människor som var gamla, mycket gamla.

Homo Erectus (Den upprättgående människan)

För att kunna förklara människans ursprung är det nödvändigt att finna människotyper som länkar samman den moderna människan (Homo sapiens) med aporna. Till denna sammanlänkning har evolutionisterna utsett Homo erectus som enligt den evolutionistiska tidsskalan levde för mellan 400 000 och 1 600 000 år sedan. Åtminstone 222 fossil har hittats efter Homo erectus. Fynden har gjorts i Afrika, Asien, Australien och i Europa. Tre grundläggande frågor finns dock att besvara:

Är Homo erectus egentligen så pass olik den moderna människan att den skall placeras som en egen art utanför Homo sapiens?
Det finns ingen klar gränslinje mellan Homo erectus och Homo sapiens. Nedanför halsen är de båda arterna i allt väsentligt identiska. Skallen påminner om neanderthalarens men är något mindre. Flera evolutionister gör gällande att skillnaderna mellan de båda arterna är så små att de inte borde klassas som olika arter. Enligt Lubenow bildar Homo erectus, Homo sapiens samt Neanderthal en enhet. Till och med Richard Leakey medger att skillnaderna mellan de olika arterna av släktet Homo är ytterst marginella: "Skillnaderna är förmodligen inte mer uttalade än vad vi ser idag mellan de olika geografiska raserna av nutida människor." (Richard Leakey, The Making of Mankind, 1981, s. 62).

Har fossil av Homo erectus hittats i rätt tidsperiod (efter aporna och före Homo sapiens) så att de kan anses vara människans förfäder?
När man jämför de åldrar som evolutionisterna har satt på fossilen, verkar det som om Homo erectus och Homo sapiens har levat samtidigt. När Lubenow gjorde upp en lista på de 222 Homo erectus-fynden samt dess förmodade åldrar framgick det att 106 av dessa fynd har daterats till yngre än 300 000 år, vilket är den tidpunkt då Homo erectus skall ha försvunnit, samt - vilket är anmärkningsvärt - 62 av dessa fynd angavs vara yngre än 12.000 år (det yngsta till ca 5 000 år), vilket gränsar till historisk tid. När evolutionister konfronteras med dessa bevis svarar de att fynden måste röra sig om Homo sapiens eftersom de är så pass unga - oavsett hur fynden ser ut(!).

Tilläggas kan att stenverktyg har hittats i anslutning till fossil av Homo erectus i mer än hälften av fallen. På elva fyndplatser fanns dessutom bevis som pekar på att de kunde kontrollera och använda sig av eld. Detta är kriterier som vanligtvis skulle klassificera dem som fullt mänskliga.

Finns det någon icke-evolutionär förklaring till Homo erectus specifika utseende?
Ja, faktiskt - rakitis (engelska sjukan). Rakitis förorsakar deformering av kroppens ben, inklusive kranium, hos barn på grund av D-vitaminbrist som i sin tur orsakas av en felaktig diet och brist på solljus. En skapelsetroende modell för hur världen kan ha sett ut efter syndafloden förutsäger istiden samt ett drastiskt minskat solljus på grund av atmosfäriska stoftpartiklar som har sitt ursprung i stora vulkanutbrott - det kan finnas ett samband. Homo erectus är mycket lik Neanderthal. Neanderthal led i sin tur förmodligen av samma åkomma. Rudolf Virchow, som har kallats patologins fader, ansåg att den neanderthalare som han undersökte led av rakitis. Virchow, som levde på 1800-talet, hade den stora fördelen att kunna studera rakitis i praktiken på nära håll - vilket dagens forskare inte kan.

Javamannen (Pithecanthropus erectus)

Den holländske anatomisten Eugene Dubois mönstrade på i den holländska armén i slutet på 1800-talet för att kunna åka till Asien och leta efter "den felande länken". Han placerades till slut i nuvarande Indonesien där han ansåg att människan hade sitt ursprung och fick hjälp att gräva fram fossil genom två ingenjörer och 50 stycken tvångsarbetare. 1891 fann Dubois arbetare ett skalltak längs Solofloden, nära byn Trinil på Java. Ett år senare fan man ca 15 meter därifrån ett lårben.

Det var delade åsikter hos de lärde; vissa ansåg fossilen tillhöra en människa medan andra ansåg dem tillhöra en apa eller apmänniska. Dubois framställde fynden som "den felande länken" och tillät andra att undersöka fossilen ända fram till år 1900, då han plötsligt tog tillbaka dessa och vägrade att låta någon se dem.

Innan allt detta hade två människokranier hittats vid Wadjak, ca 10 mil från Trinil. Wadjak 1 hittades av en holländsk gruvingenjör 1888 när han prospekterade för marmor. Wadjak 2 hittades av Dubois 1890. Dessa fynd rapporterades endast till de holländska ostindiska myndigheterna men inte till någon vetenskaplig institution. Om mänskliga kranier kunde associeras med fynden i Trinil skulle trovärdigheten för dessa fynd minska. Dubois offentliggjorde fynden först 1920 när en annan vetenskapsman gjorde anspråk på att ha hittat den första "pro-Australiern".

En senare expedition som leddes av Frau Selenka 1907 - 08 grävde ut 10 000 m³ vid Trinil utan att hitta fler spår efter Pithecanthropus. I samma lager som Pithecanthropus hittades fann man benflisor, flisor efter betar, eldstäder och träkol. Ca 3 km från Dubois fyndplats fann man en kindtand från en människa.

Javamannen klassas idag som Homo erectus men frågorna kvarstår, bl. a. om skalltaket och lårbenet tillhörde samma individ. Många anser idag att lårbenet är av en modern typ vilket innebär ett dilemma för evolutionisterna; om skalltaket och lårbenet tillhört samma individ kan man inte längre anse att H. sapiens och H. erectus är två olika arter, men om skalltaket tillhörde en H. erectus och lårbenet en H. sapiens visar det på att dessa två arter levde samtidigt, vilket i sin tur innebär att Homo erectus inte kan vara en förfader till människan.

Piltdown mannen (Eoanthropus dawsoni)

1908 fann en arbetare i ett grustag i Piltdown, England en bit av ett människokranium och gav denna till en amatörgeolog vid namn Charles Dawson. Fler skallfragment och ett käkben hittades vid den påföljande utgrävningen. Fossil efter elefant, mastodont, noshörning, flodhäst, bäver och hjort hittades också i grustaget. De flesta vetenskapsmän accepterade fynden som en äkta förfader till människan. Under 45 år, ända fram till 1953, ansågs dessa fynd utgöra den felande länken mellan människan och aporna.

Men Piltdownmannen visade sig vara ett falsarium! Någon hade tagit ett skalltak av en människa och en käke av en orangutang, filat ned tänderna och behandlat benbitarna så att de såg ut att vara fossilerade. Slutligen hade dessa bitar placerats ut i grustaget. Om det inte hade varit för det stora intresset för Australopithecinerna som människans förfäder skulle detta falsarium kanske aldrig ha upptäckts eftersom detta ledde till en grundligare undersökning av Piltdown-fynden.

Vem var då bluffmakaren som låg bakom allt? Ja, jakten på den skyldige har sysselsatt många under åren. Det har uppstått en ren mytbildning med legender kring falsariet och den skyldige. Det är faktiskt många som anser att självaste författaren och skaparen av Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyle, skulle ligga bakom allt. Doyle bodde nämligen alldeles i närheten och han var dessutom en stor älskare av "practical jokes". Men sanningen är nog tyvärr betydligt simplare: Charles Dawson, amatörgeologen som först kom i kontakt med fynden, hade nämligen genom åren gjort sig ökänd för andra förfalskningar av arkeologiska fynd, många av dem fanns till och med utställda på muséer. År 2003 publicerade Dr Miles Russell vid universitetet i Bournemouth sina undersökningar kring Charles Dawson. Slutsatsen var att Dawsons hela akademiska karriär verkar ha varit "uppbyggt på svek, fingerfärdighet, svindleri och bedrägeri vars yttersta mål var att uppnå ett internationellt erkännande".

Hela denna historia leder naturligtvis till ett antal frågor: Varför var denna bluff så framgångsrik? Kunde det vara så att evolutionsteorin helt enkelt krävde en felande länk och att vetenskapsmännen därför hittade en?

Det hävdas ofta att vetenskapen är objektiv och självkorrigerande, men med tanke på att bevisen för denna bluff har funnits där hela tiden är det en gåta varför det dröjde 45 år innan den "avslöjades". Märkena efter nedfilningen var fullt synliga. Kindtänderna var missriktade och filade i olika vinklar. Hörntänderna var så hårt nedfilade att pulpan blivit synlig och därefter pluggats igen.

Enligt tidningen Nature (Juli 1954, s. 61) har fler än 500 vetenskapliga artiklar och avhandlingar skrivits om Piltownmannen. Även ett stort antal böcker och tidningsartiklar har under åren fram till 1953 skrivits om "fyndet" där det framställts som ett vetenskapligt faktum.

Nebraskamannen (Hesperopithecus haroldcookii)

År 1922 fann man en tand i ett Pliocenlager i västra Nebraska. Dr. Henry Fairfield Osborn, som var chef för American Museum of Natural History, ansåg att tanden hade likheter från såväl chimpansens som javamannens och människans tänder. Av denna anledning ansåg han att man hade funnit "den felande länken".

Vid denna tid förde en politiker vid namn W. J. Bryan i Nebraska en berömd domstolskampanj mot evolutionsteorin. Domstolskampanjen blev långt senare även film, "Inherit the Wind" ("Vad vinden sår" med Spencer Tracy i huvudrollen). Fairfield Osborn skrev om denne Bryan: "Jorden talade till Bryan i hans egen hemstat Nebraska. Tanden från Hesperopithecus är såsom en stilla, liten röst. Dess ljud är inte alls lätt att höra... Denna lilla tand talar sanningens tydliga språk på så sätt att den skänker bevis för människans härstamning från aporna".

The Illustrated London News publicerade en konstnärs tolkning av Nebraskamannen och hans fru (se bilden ovan), allt utifrån en enda tand. Några år senare kom man fram till resultatet att tanden tillhört en utdöd gris! Förvånansvärt lite publicitet har givits åt detta faktum.

Hela denna historia visar ändå på något genomgående i forskningen kring människans ursprung: När en upptäckt görs tolkar en ansedd vetenskapsman fakta inom ramen för det rådande vetenskapliga tankesättet. Populärvetenskapliga media hjälper till att överbrygga klyftan mellan vetenskapsmannen och gemene man men passar samtidigt på att 'förbättra' vissa detaljer. Allmänheten får därför en bild presenterad för sig - en bild som förmodligen kommer att bevaras - att människan härstammar från aporna. Man kan undra hur många människor som lät sig påverkas av denna tidningsillustration? Förmodligen många.

Fossil efter den tidiga människan

KNM-ER 1470

KNM-ER 1470 (Kenya National Museum - East Rudolf nr 1470). Richard Leakey, son till Louis och Mary Leakey, fann 1967 en stor samling fossil öster om floden Rudolf i norra Kenya. Över 40 Australopitheciner och många stenverktyg hittades på denna plats. 1972 fann man den skalle som var särskilt intressant och som fick museibeteckningen KNM-ER 1470. Den hade ett mycket modernt utseende och hjärnvolymen var 800 cm³ vilket var högre än apornas volym och rentav en mänsklig volym.

Skallen var rekonstruerad utifrån hundratals bitar och hade ett drag av Australopithecus över sig. Rekonstruktionen av denna skalle har ifrågasatts av många experter. Det finns ingen anledning att inte klassa den som fullt mänsklig (Homo sapiens) baserat på morfologin (utseendet).

Vad som gör detta fynd så intressant är att det återfanns under ett 1 meter tjockt lager av vulkanisk aska. Denna aska kan dateras enligt kalium/argon metoden. Enligt en första datering som gjordes 1969 var askan mellan 212 och 230 miljoner år gammal(!) vilket skulle placera mänsklighetens vagga till tiden för de allra tidigaste dinosaurierna. Eftersom denna datering inte överensstämde med evolutionsteorin antogs den därför vara felaktig. Genom att rensa materialet från vissa stenar som påverkade dateringen i 'fel' riktning samt genom tillförsel av 'färskare' pimpsten och fältspat fastslogs en ålder på 2.61 ± 0,26 miljoner år.

Före det att skallen hade påträffats antogs åldern i dess omgivning vara 2,6 miljoner år gammal, men på grund av skallens moderna utseende sade Richard Leakey: "Antingen gör vi oss av med skallen eller också gör vi oss av med våra teorier om den tidiga människan. Den passar helt enkelt inte in i någon modell av det mänskliga ursprunget".

Sedan dess har debatten om dateringen samt tolkningen av detta fynd varit het. Ett antal radioaktiva dateringar har gjorts och slutligen har åldern 1,88 miljoner år fastslagits - dock inte genom radioaktiva dateringar utan genom att andra fossila djur i samma lager har daterats med hjälp av rådande evolutionistiska teorier om djurens levnadsperioder. I mars 2007 gjordes en ny rekonstruktion där skallen framställdes som ännu mer aplik och där hjärnvolymen hade reducerats till ca 530 cm³. Ett år senare genomfördes ännu en rekonstruktion och skallen befanns då ha en hjärnvolym på ca 700 cm³. Frågan är om man kan sätta någon som helst tilltro till antropologernas variationer längre.

KP 271 (Armbåge efter en Homo sapiens)

År 1965 fann Bryan Patterson vid Harvard University en benbit i Kanapoi, sydväst om floden Rudolf i norra Kenya, som visade sig vara en nedre del av en vänster överarm. Den var välbevarad och den daterades till 4,5 miljoner år. Både Patterson och Howells jämförde fossilet med både en modern människas, en chimpans och en Australopithecus överarmar. Denna analys avslöjade att den var 'slående lik' en modern människas överarm men slutsatsen blev att den i alla fall tillhörde en Australopithecus. Senare förklarade andra forskare att "Resultaten visar att objektet från Kanapoi, som är 4 - 4,5 miljoner år gammalt, är oskiljbart från en modern Homo Sapiens..." (Henry McHenry, tidningen Science s.190, 31 Okt 1975).

För denna typ av fossil är det lätt att se skillnad på människor och andra primater. Det visar sig vara mänskligt när det undersökts men det klassificerades som en Australopithecus. Howells förklarade orsaken 1981: "Vi föreslog att det kunde representera en Australopithecus eftersom att till denna tid bestämma det till en Homo verkade befängt, även om det skulle vara korrekt med undantag av tidsaspekten."

Fossilen efter de tidiga människorna är samtida med varandra.

När man betraktar bevis från en kreationistisk synvinkel kommer man fram till att fossilen efter de olika människotyperna härrör från samma tidsepoker. I vissa fall har fossil efter olika människotyper till och med hittats på samma plats. Istället för en utvecklingsordning från apor till människor, där en art utvecklats till en annan, finner man att de i själva verket är samtida, vilket motsäger de darwinistiska teorierna om människans utveckling.

Tänk er följande: Den moderna människan har existerat i 4,5 miljoner år (enl evolutionistisk tideräkning), vilket är längre tillbaka i tiden än australopitecinerna (bl a Lucy) enligt den evolutionistiska tidsskalan. Homo erectus har sett likadan ut i 2 miljoner år. Den nutida Homo sapiens, Neanderthal, den arkaiska Homo sapiens samt Homo erectus levde alla samtidigt under vissa perioder. Man har inte funnit att de har utvecklats från en robust form till en mer gracil form - tvärtom. Beträffande Neanderthalerna och den arkaiska Homo sapiens är de robusta formerna de yngsta.

Homo habilis och Homo erectus var samtida och kan således inte ha utvecklats från den ena arten till den andra. När människorna framträder bland fossilen är de redan fullt mänskliga. Australopitecinerna är diskvalificerade som människans förfäder eftersom de är samtida med människorna. (Lubenow, 1992, 178-179).

En cirkulär stenkonstruktion, 4,5 meter i diameter, har hittats i Olduvaiklyftan. Denna konstruktion har byggts av människor och har daterats till 2 miljoner år vilket är före Homo erectus och Australopithecus (Lubenow, 1992, 172-173). Evolutionisterna emotstår dessa fakta. Fossil som är uppenbart mänskliga, bl a KNM-ER 1470, KP 271 och mänskliga fotspår tillskrivs andra arter eftersom de helt enkelt är för gamla(!) för att vara mänskliga.

Många av fossilen hittades på samma plats och på samma geologiska nivå men enligt evolutionsteorin borde dessa fossil vara separerade från varandra med stora tidsrymder mellan dem. Moderna Homo sapiens har levt sida vid sida med Neanderthalare, arkaisk Homo sapiens har levt samtidigt med Homo erectus, o.s.v. Detta är för evolutionisterna ett problem oavsett i vilken tidsperiod fossilen placeras (Lubenow, 1992, 180-181) eftersom evolutionsteorin inte ger utrymme för att en art som härstammar från en annan art kan leva sida vid sida med varandra.

Mitokondrie-Eva

Det finns ett speciellt DNA som man påstår enbart kan ärvas från mödernet. Detta DNA (mtDNA) finns i den del av cellen som kallas mitokondrierna. När mtDNA jämfördes mellan individer från olika delar av världen upptäckte en universitetsgrupp från Kalifornien 1987 att samtliga människor härstammade från en enda kvinna. Denna kvinna fick passande nog namnet "Mitokondrie-Eva". Först fastslog man att denna urmoder troligen härstammade från Afrika, men senare har man även öppnat för möjligheten att hon kan ha levat i Europa eller Asien. Genom att räkna antalet mutationer bör hon, enligt forskarna, ha vandrat omkring på jorden för ca 100 000 - 200 000 år sedan. Denna slutsats byggde dock på ett felaktigt antagande, nämligen att människan och chimpansen hade en gemensam förfader för ca 5 miljoner år sedan. Eftersom vårt mtDNA skiljer sig på ca 1 000 punkter från chimpansens så borde en mutation ske ungefär vart tiotusende år. Resultatet 100 000 - 200 000 år kom ändå som en överraskning för de evolutonister som räknat med att människans aplika förfader bör ha levat för minst 3,5 miljoner år sedan.

En ännu större överraskning för evolutionisterna kom 1998 då tidningen Science publicerade en artikel där man ansåg sig ha bevis för att mtDNA muteras 20 gånger fortare än man hittills trott. Människans urmoder bör således ha levat för ca 6 000 - 6 500 år sedan(!).

Antagandet att mtDNA bara kan ärvas från modern har dock sedan länge varit ifrågasatt. Med modernare teknik har man funnit att delar av en individs mtDNA även kan ärvas från faderns sida (New Scientist, 14 juni 2003, s. 50). Detta skulle i så fall innebära att alla utvecklingsträd och tidslinjer som baseras på mtDNA är felaktiga.

En genetisk Adam

I mannens Y-kromosom finns ett DNA-segment som enbart förs över från far till son. Om alla män härstammar från en enda ursprunglig man, en "genetisk Adam", borde samma DNA-segment finnas i Y-kromosomen hos samtliga män. Det borde också finnas enstaka mutationer i detta segment som har tillkommit under de hundratusentals år som människan skall ha vandrat omkring på jorden. Människans "molekylära klocka" (som mäter hastigheten för ansamlingen av mutationer i våra gener) säger att om människan har utvecklats från en man som levde för ca 500 000 år sedan borde vi förvänta oss ca 19 mutationer i detta segment, levde han för 150 000 år sedan borde det finnas i snitt 5,5 mutationer o.s.v. Enligt nu rådande teorier levde den genetiske Adam för ca 60 000 - 90 000 år sedan. Vi borde alltså i genomsnitt hitta ca 3 mutationer i segmentet. I en studie som utfördes 1995 kontrollerade man segmentet hos 38 män över hela världen och fann inga mutationer alls! Vår förfader bör således ha ha levat för inte allt för länge sedan (Science, Vol. 268, 26 maj 1995, ss.1183–1185).

En liknande studie gjordes ett par år senare. Då kontrollerade man samma DNA-segment hos tre olika typer av apor; en chimpans, två orangutanger och tre gorillor. DNA-segmentet skiljde sig åt mellan de tre olika arterna, men orangutangernas DNA var inbördes identiska vilket också gällde för gorillorna (Nature, Vol. 385, 9 jan 1997, ss.125–126).

Statistiker anser att om det finns variationer mellan grupper men inte inom grupper så tyder det på att de inte är besläktade med varandra. Gorillor, orangutanger och chimpanser har med andra ord ingen gemensam förfader. Motsvarande DNA-segment hos människan skiljde sig självfallet ännu mer från dessa arter.

Under 2010 publicerades resultaten av de undersökningar som kartlade chimpansens Y-kromosom. Undersökningarna var mycket nedslående för evolutionisterna. När man jämförde chimpansens och människans Y-kromosomer fann man att bara ca 70% av generna var identiska. Det fanns betydande avvikelser både beträffande struktur och genetiskt innehåll. Evolutionisterna kan bara se på när deras molekylära klocka tickar i total otakt: Om människan och chimpansen verkligen har en gemensam förfader så måste han ha existerat vid en tid som ligger mycket längre tillbaka än vad någon evolutionistisk teori kan acceptera. Samtidigt har våra gener från det DNA-segment som ärvts från vår "genetiske Adam" inte ändrats det minsta. Evolutionisten måste nu välja mellan att antingen helt skriva om människans evolutionära historia eller att acceptera en "genetisk Adam" som levde för mycket mindre än 60 000 - 90 000 år sedan. (Nature, vol 463, 28 jan 2010, ss. 536–539).

Myten om de 98 procenten

Vi har väl alla hört talas om att människan och chimpansen är till 98 procent genetiskt lika. Detta skulle enligt evolutionisterna vara ett starkt argument för ett nära släktskap. Man undviker dock att tala om det faktum att vi till 60 procent är identiska med en banan. Detta gör oss naturligtvis inte till halvbananer. 75 procent av de mest utmärkande mänskliga generna finns även i en millimeterstor rundmask med det latinska namnet Caenorhabditis elegans. Genetiska likheter bevisar inte att det finns ett gemensamt ursprung.

Pseudogener och C-vitamin

I vår arvsmassa finns massor av gener som antas vara förstörda genom mutationer och inte längre är aktiva i cellens livsprocesser. Dessa förstörda gener kallas för pseudogener. Ett exempel på en psudogen hos oss människor påstås vara den gen som tillverkar ett enzym som krävs för att vi skall kunna tillverka C-vitamin. Denna gen påstås också vara förstörd på exakt samma sätt hos chimpansen. Detta skall, enligt evolutionisterna, vara ett bevis för att människan och chimpansen är besläktade. Men även om generna är "förstörda" på exakt samma sätt så har det visat sig att generna inte är exakt lika. Och hur vet man att generna överhuvudtaget är förstörda? Det kan vara så, men man vet det definitivt inte. Det finns tvärtom mycket som talar för att generna i det här fallet inte är det. Om det nu skulle visa sig att generna verkligen är förstörda så står evolutionisterna inför ännu ett problem - förstörda gener frambringar nämligen inga nya egenskaper, strukturer eller organ. Förstörda gener kan i längden bara frambringa förstörda egenskaper, strukturer eller organ. Det är alltid lika tragiskt när evolutionisterna ständigt måste hänvisa till förstörda gener för att bevisa att en utveckling har skett. För oss som tror att världen är skapad är däremot förstörda gener någonting som man bara kan förvänta sig. Det är också helt i linje med termodynamikens andra lag. Ett annat problem för evolutionisterna är att de alltid anser att likheter är ett bevis för evolution. Likheter är inte ett bevis för vare sig evolutionsteorin eller intelligent design, likheter är någonting som man förväntar sig i båda teorierna. Genetiska fel som delas mellan olika arter kan inte avgöra frågan om vi har ett gemensamt ursprung eller en gemensam design, men det talar definitivt inte för ett gemensamt ursprung.

Sammanfattning

När man närmare undersöker de evolutionistiska bevisen för människans utveckling ser vi att de saknar substans och kan därför enbart betraktas som hypoteser:

Människan och apan förblir två separata arter.

Det fossila materialet kan delas upp i två olika högar - människor och apor. Australopithecinerna (inkl. Lucy) är samtliga apor, inte alltför olika dagens chimpanser. Homo erectus och Neanderthalmänniskan använde sig av stenverktyg och hade en hjärnvolym som motsvarar människans. Det finns en klar gräns mellan apor och människor. Inga fossil har hittats som kan anses vara mellanformer av de båda arterna.

Människan och aporna levde samtidigt på samma platser.

Den moderna människan har existerat i 4,5 miljoner år (enligt evolutionistisk tideräkning), vilket innebär att människan är äldre än Australopithecus, som av evolutionisterna antas vara vår förfader. Den moderna Homo sapiens, Neanderthal, arkaiska Homo sapiens och Homo erectus levde alla samtidigt under olika tidpunkter. Om man ritar upp en tidslinje ser man att de levde sida vid sida med australopithecinerna. Många av dessa fossil har hittats på samma platser och på samma geologiska nivå men enligt evolutionsläran borde de vara åtskilda av en lång tidsperiod (och därför också förekomma på olika geologiska nivåer).

Evolutionsteorin knyter inte samman fynden till en sammanhängande enhet.

Vi kan se att teorin om människans ursprung vilar på en mycket instabil grund. I stället för att styrka den gällande synen på vår härstamning har ett enda fossilfynd ofta fått hela vårt utvecklingsträd i total oordning. Det har till och med gjorts gällande att det är aporna som härstammar från människan!

Andra överväganden

Fossilen visar endast skelettstrukturen hos en organism. Det finns emellertid fler frågor man måste kunna besvara för att kunna styrka vårt släktskap med aporna: Hur kommer det sig att aporna har 48 kromosomer medan människan bara har 46? Detta är en signifikant skillnad som sällan nämns. Andra skillnader är att aporna har ett så kallat bacculum, eller penisben, människan saknar det helt. Hur kan ett sådant ben kunna försvinna utan att det påverkar fortplantningsförmågan hos en eventuell mellanform? Människans andningssystem skiljer sig från de flesta djurs och är totalt olikt apornas. Hur har detta system kunnat utvecklas?

Om det krävs intelligens för att tillverka en spjutspets, varför krävs det då inte oändligt mycket mer intelligens för att skapa en människa? Är det verkligen troligt att den vätgas som ursprungligen fyllde universum spontant kommer att bildas till människor - bara man väntar tillräckligt länge?