Jorden

Taxonomi

Fysiska likheter behöver inte innebära att det föreligger ett släktskap mellan de olika arterna men detta är emellertid precis det som evolutionisterna påstår. Vi har väl alla kunnat se de stamträd som ritats upp för att härleda släktskapen mellan de olika djurarterna. Men hur kan man egentligen veta vilken djurart som i sådant fall har utvecklats från en annan? Om evolutionen har ägt rum - vad är det som egentligen säger att det är människan som har utvecklats från apan och inte tvärtom? Detta kan man naturligtvis inte veta. Alla stamträd bygger på rent hypotetiska antaganden och har aldrig kunnat bevisas vetenskapligt. Kan det inte lika gärna vara så att alla likheter mellan de olika slagen inom djur- och växtriket snarare tyder på en gemensam designer istället för ett gemensamt släktskap?

Båda teorierna, intelligent design och evolution, står mot varandra och kan var för sig inte bevisas empiriskt. Om man däremot kan utesluta det ena alternativet som orimligt borde det andra alternativet åtminstone kunna gälla som en framtida hypotes. Vi har tidigare visat att evolutionen inte får något entydigt stöd, varken från de grundläggande observationer man har kunnat utföra för att studera den teoretiska hållbarheten eller från matematiska och statistiska beräkningar. Finns det då inte några bevis i form av levande eller utdöda övergångsformer som visar att en evolution trots allt har skett? Svaret på denna fråga är ett lika klart som skrämmande - NEJ.

Jakten på övergångsformer

Många djurarter, både nu levande och utdöda, har av evolutionisterna utsetts som möjliga övergångsformer från en djurart till en annan. Att en viss utveckling har skett, och sker, inom arten är ett känt faktum. Det är när utvecklingen påstås ha skett över gränserna mellan de olika familjerna och släktena som striden mellan kreationister och evolutionister blossar upp. Man har hittills inte hittat ett enda exempel på en art som bevisligen är en övergångsform och som bevisar att en evolution mellan två släkten eller familjer har skett. Alla växter och djur, fossil som nu levande arter, är fullt utvecklade utan några halvt utvecklade egenskaper eller organ. Samtliga arter har sin givna plats hos sitt släkte. Detta förhållande medges också av evolutionisterna. Darwin själv var medveten om detta faktum men han ansåg att tiden skulle visa att hans teorier var riktiga allteftersom fler fossil skulle hittas. Det har nu gått mer än 150 år sedan hans teorier publicerades men fortfarande saknas bevisen. Å andra sidan saknas också ett avgörande bevis för en skapelse, men då inga tecken finns för att en evolution har skett kan man knappast heller påstå att evolutionen är ett faktum.

Problemen då man forskar kring livets ursprung är flera. Det största problemet består i att själva händelsen var en engångsföreteelse som inträffade för länge sedan. Vetenskap handlar om att utföra observerbara och återupprepningsbara experiment som sker i nutid och inte i det förflutna. De som forskar kring livets uppkomst måste därför arbeta på samma sätt som en kriminaltekniker då han undersöker en brottsplats för att utreda vad som skett. Man måste titta på en rad fakta som omfattar flera olika områden och vetenskapliga discipliner för att till slut åstadkomma ett scenario som bäst stämmer överrens med de bevis som existerar.

Vi har alltså tidigare funnit att det finns allvarliga teoretiska och praktiska problem med evolutionsteorin. Vi ska nu titta lite närmare på vilka bevis som egentligen finns ute i naturen - något som alla kan se och som alla kan dra slutsatser från.

Fossilen och den geologiska tidsskalan

Fossil är ett slags förstenade avtryck av en organism. Man kan finna dem i olika sorters bergarter, ibland i oräkneliga mängder. Man finner dem oftast ordnade i djur- och växtgrupper vilket enligt evolutionsläran beror på att grupperna har existerat under olika tidsperioder. Evolutionisterna hävdar att fossil bildas genom att en död organism sakta begravs i sediment - en process som tar många år. Påståendet saknar dock stöd från de observationer som man kan göra i naturen. En död organism förstörs oftast omedelbart då den antingen blir uppäten av asätande djur eller genom att den bryts ner av olika föruttnelseprocesser. Väder och vind tar också hand om eventuella rester av organismen. Den troligaste förklaringen till fossilbildning måste därför vara att organismen hastigt har begravts i ett tjockare lager av sediment - vilket, med tanke på det stora antalet fossil, borde innebära att en eller flera katastrofer har inträffat. Man finner t. ex. ofta fossila musslor som är stängda vilket tyder på att de var levande då de begravdes. Fossila fiskstim har hittats där fiskarna ofta ligger begravda åt samma håll vilket tyder på att de simmade mot samma strömriktning innan de plötsligt begravdes. En överväldigande majoritet av fossilen, ca 95%, är marina. Detta antyder att fossilen härstammar från en eller flera marina katastrofer som inträffat under jordens historia. En stor mängd av de fossil som man finner i naturen uppvisar tydliga tecken på en hastig, och ofta levande, begravning.

Men enligt utvecklingsläran byggs emellertid sedimentlagren sakta upp år för år. Lagren begraver samtidigt döda organismer som fossileras och fossilen kan senare användas för att datera sedimentlagret eftersom fossilen förekommer i en viss ordning i sedimenten. Geologerna placerar in sedimentlagren i den s.k. geologiska tidsskalan utifrån den datering som görs med fossilen som hjälp. Evolutionisterna använder i sin tur den geologiska tidsskalan för att datera fossilen. Här uppstår ett klassiskt cirkelresonemang där det första påståendet bevisar det andra som i sin tur åter bevisar det första. Kontentan blir att ingenting egentligen har bevisats. Sedimentlager är nämligen mycket svåra att datera med radioaktiva dateringsmetoder eftersom sediment består av en blandning av flera olika mineraler som ger olika geologiska åldrar.

Ett antal andra problem finns också med detta resonemang: Man antar t. ex. att sedimentlagren har byggts upp med en hastighet av knappt 1/3-dels mm/år. Under ca 570 miljoner år (från kambrium till tertiär) borde i så fall ett 160 kilometer högt sedimentlager ha bildats. Men ingenstans på jorden finns samtliga geologiska tidsperioder representerade på ett och samma ställe. Det är tvärtom så att mindre än 50% av jordens areal har mer än fyra perioder representerade på varandra. Detta förklaras med att vissa lager eroderats bort, men erosionen borde i så fall ha påverkat de äldre lagren mer än de yngre och detta är oftast inte fallet. Gränserna mellan de olika lagerföljderna är oftast knivskarpa och ingen erosion kan urskiljas mellan dem.

På många ställen ligger de geologiska lagren dessutom i fel ordning med 'yngre' lager under de 'äldre'. När de försöker förklara problemen med de felaktiga lagerföljderna hänvisar de till en teori som på engelska går under namnet 'overthrusting' (en äldre bergsformation skjuts av okända geologiska krafter på över en yngre). Fenomenet har dock aldrig observerats i naturen och de kan heller inte förklara hur sådana geologiska krafter kan uppkomma. Dessutom är denna teori ännu ett exempel på ett cirkelresonemang eftersom evolutionisterna använder sig av den geologiska lagerföljden för att styrka sina teori bara för att sedan använda sig av sin teori för att förklara inkonsistensen i den geologiska lagerföljden. Man har dessutom ofta hittat fossil i 'fel' lager vilket ibland har inneburit att 'nyare' livsformer borde vara åtskilliga miljoner år äldre än deras föreslagna förfäder.

Fossilen förekommer förvisso i en viss ordning men detta kan lika gärna bero på den ekologiska miljö som de levt i. Krabbor, trilobiter och musslor tillhör t ex en ekologisk miljö och förekommer också ofta tillsammans bland fossilfynden. Dessa djur räknas som de äldsta djurarterna eftersom de ofta återfinns längst ner i sedimentlagren. Detta faktum kan emellertid lika gärna förklaras med att denna ekologiska miljö borde vara den första att begravas vid en katastrof.

Fossilerad Kvastfening

Fossil efter en Kvastfening. Det ansågs att den dog ut före dinosaurierna, men...

Levande Kvastfening

...Kvastfeningen lever fridfullt i den indiska oceanen.

Det existerar även fossil efter djur som man har antagit vara utdöda men som därefter visat sig existera fullt levande än idag. Det mest kända exemplet är kanske ordningen Tofsstjärtfiskar (eller vad vi något felaktigt kallar för Kvastfeningar) som man har hittat åtskilliga fossil efter och som tidigare antogs ha dött ut under slutet av kritaperioden för ca 70 miljoner år sedan. Men år 1938 fiskades ett levande exemplar upp utanför Sydafrika. Sedan dess har åtskilliga Kvastfeningar hittats i vattnen utefter Afrikas östkust och för några år sedan upptäcktes ännu en population utanför Indonesien. De levande exemplaren var mycket lika de äldsta fossilen, de hade enligt darwinisterna genomgått en mycket liten förändring under 300 miljoner år. Före upptäckten trodde man (felaktigt) att de var utrustade med lungor, hade en stor hjärna och att de kraftiga fenorna var på väg att utvecklas till ben. De ansågs därför vara en övergångsform mellan fiskar och tetrapoder (fyrfotadjur). Man betraktade dem även som indexfossil, dvs fossilen efter Kvastfeningar användes till att datera bergslagren (och därmed även övriga fossil) där de återfanns. Men efter det uppseendeväckande fyndet utanför Sydafrika ställdes allt på ända. Nu står darwinisterna inför ännu ett problem; hur kan man förklara det faktum att en fisk återfinns som fossil under kritaperioden för att sedan helt och hållet undgå att fossileras i de efterföljande lagren bara för att återigen fullt levande simma omkring i två olika populationer utanför Afrikas och Indonesiens kuster? Den vanligaste ursäkten är att vi idag hittar väldigt få fossil av djuphavsdjur och de Kvastfeningar som levde efter kritaperioden är djuphavsfiskar medan de Kvastfeningar som levde under kritaperioden inte var det - en förklaring som är både spekulativ och osann; några bevis för att Kvastfeningarna levde annorlunda under de olika geologiska perioderna saknas naturligtvis helt och vi hittar massor av fossil efter djuphavsdjur. Dagens Kvastfeningar lever dessutom inte djupare än att vi människor kommer åt att fiska upp dem med trål och att dykare har lyckats filma dem.

Polystratafossil

Polystratafossil. En fossil trädstam sträcker sig genom flera olika geologiska lager som enligt evolutionsläran bör ha tagit miljontals år på sig för att bildas.

Ytterligare ett problem för evolutionisternas teorier är de vanligt förekommande polystratafossilen. Polystratafossil är fossil (ofta trädstammar) som har begravts vertikalt genom flera geologiska lager. Detta skulle, enligt evolutionsteorin, i så fall innebära att t ex en trädstam under miljontals år sakta har fossilerats nedifrån och upp och under tiden inte ha varit utsatt för någon föruttnelse. Evolutionisterna kan idag överhuvudtaget inte ge någon bra förklaring till förekomsten av polystratafossil. Fenomenet är däremot helt i överrensstämmelse med en hastig begravning och att fossilen skapats i samband med en större katastrof.

Den kambriska explosionen

Generellt kan man säga att den fossila lagerföljden sträcker sig från kambrium till tertiär, d v s från ca 570 miljoner år sedan till för ca 2 miljoner år sedan enligt evolutionsteorin. Under denna tidsperiod finns gott om fossil representerade i de olika lagren. Men tiden före kambrium (prekambrium) innehåller mycket få fossil. Under kambrium inträffar något som av biologerna kallas för den "kambriska explosionen", eller biologins "Big bang". Inom loppet av några miljoner år blomstrar djurlivet och plötsligt finns i stort sett samtliga kända stammar, både nu levande och utdöda, inom djurriket representerade - men inte en enda övergångsform mellan dessa stammar har hittats. Samtliga djur under kambrium var fullt utvecklade och minst lika komplexa som de djur som lever idag. Den kambriska explosionen skedde inom en mycket begränsad tidsrymd. Om vi föreställer oss att jordens hela utvecklingshistoria skedde inom en 24-timmars period så kan vi starta klockan för ca 3,8 miljarder år sedan. Under de första sex timmarna bestod livet endast av mycket enkla encelliga organismer. Efter tolv timmar har ingenting hänt, livet på jorden bestod av samma slags encelliga organismer. När arton timmar har gått så ser vi återigen bara samma slags organismer. Först någon gång under den 21:a timmen, under en tidsrymd på mindre än 2 minuter, exploderar allt! Nu uppstår i stort sett samtliga stammar i den form som de kommer att ha fram till idag. Det är en enorm skillnad på Darwins berömda utvecklingsträd där organismerna sakta låter sig utvecklas genom årmiljonerna och det som man faktiskt kan se i det geologiska materialet.

Följande illustration visar skillnaden mellan evolutionsteorins antaganden och de förhållanden som faktiskt råder i den fossila lagerföljden:

Förväntad artspridning

Förväntad artspridning i det fossila materialet enligt evolutionsteorin. Samtliga nu levande och utdöda arter härstammar enligt teorin från en "urcell" som genom mutationer och naturligt urval via ett antal mellanformer utvecklats till en mångfald av djur och växter. Massor av mellanformer borde i enlighet med denna teori förekomma i det fossila materialet. Så är inte fallet.


Observerad artspridning

Observerad artspridning i det fossila materialet. Inga mellanformer mellan de olika växt- och djurgrupperna har någonsin hittats. Det råder vattentäta skott mellan grupperna och endast en viss spridning förekommer inom respektive grupp. De djur och växter som som har hittats i de lägre, "äldre" nivåerna är inte mer primitiva än deras släktingar i de högre, "yngre" lagren.


Är fossilen verkligen gamla?

T.Rex-blod

Blodkroppar i dinosaurieben. För ett antal år sedan hittades ett T.Rex-fossil där de inre delarna inte fossilerats. Blodkropparna är synliga och är fortfarande röda av hemoglobin - efter 65 miljoner år(!).

Ett antal fynd under de senaste åren antyder att fossilen knappast heller kan vara miljontals gamla. Fynden innehåller rester efter mjukdelar som för länge sedan borde ha förstörts om de vore så gamla som det påstås. Rester efter muskelvävnader, blodkärl och t.o.m. blodceller har hittats i fossil som enligt evolutionsteorin är många miljoner år gamla. Nyligen hittades det som forskarna med all försiktighet kallar för "runda, röda mikrostrukturer" i ett 65 miljoner år gammalt T.Rex-fossil. Tester utfördes som styrker att det rör sig om röda blodkroppar. Man har även upptäckt muskelvävnader i ett 18 miljoner år gammalt salamanderfossil där blodkärlen var synliga och "fyllda med blod". Benen i 10 miljoner år gamla fossila grodor visade sig fortfarande innehålla benmärg. Protein har nyligen utvunnits från 80 miljoner år gamla fossiler efter anknäbbs­dinosaurier.

Nyligen upptäcktes en fossil bläckfisk i ett 150 miljoner år gammalt klippblock. Den s.k. bläcksäcken, som innehåller det "bläck" som bläckfisken använder till att försvara sig med, var fortfarande bevarad. Man kunde t.o.m. göra en teckning av bläckfisken med dess eget bläck! Ledaren för det brittiska forskarteamet, Phil Wilby, sade "Det är svårt att föreställa sig att något så mjukt och sörjigt som en bläcksäck fossilerats i tre dimensioner, fortfarande svart och inuti ett klippblock som är 150 miljoner år gammalt". Jag kan bara hålla med - de senaste upptäckterna borde innebära att den geologiska tidsskalan ses över. Detta lär dock knappast ske eftersom det då kommer att medföra oöverstigliga konsekvenser för evolutionsteorin.

Archaeopteryx

Finns det då verkligen inga djur som kan antas vara mellanformer överhuvudtaget? Jo, det har faktiskt under årens lopp presenterats olika kandidater till mellanformer mellan vissa djurgrupper. De kanske mest kända är människans föreslagna förfäder (se sidan om Människan), samt Archaeopteryx, urfågeln, som påstås vara en övergångsform mellan dinosaurierna och fåglarna. Vad som gör denna 'urfågel' till en förmodad mellanform är att den har ett antal organ och egenskaper som påstås vara primitiva och dinosaurielika:

  1. Fågeln är utrustad med tänder.
  2. Den har klor på vingarna.
  3. Stjärtpartiet är försett med kotor och påminner om en svans.
  4. Bröstbenet är klent uppbyggt och fågeln anses därför ha varit en dålig, primitiv flygare.

Vid första anblicken kan samtliga dessa egenskaper göra denna fågel till en trovädig kandidat till att vara en övergångsform mellan de båda djurgrupperna. Men synar dessa egenskaper närmare finner man ett antal tvetydligheter och felaktigheter: Archaeopteryx var förvisso utrustad med tänder men detta gör den inte nödvändigtvis till en dinosaurie. Tänder kanske ger en fågel ett primitivt utseende men tänder är i sig ingen primitiv egenskap hos en organism. Ett antal fåglar under förhistorisk tid hade tänder, liksom vissa reptiler inte hade tänder (tänder är ju som bekant vanliga även hos däggdjuren). Denna egenskap bevisar med andra ord ingenting beträffande fågelns härstamning. Samma sak gäller för de kloförsedda vingarna. Det finns idag ett antal fågelarter som har klor, bl. a. strutsen, hoatzin samt vissa rallfåglar. Beträffande urfågelns stjärt är den alls inte unik för fågelsläktet. Nu levande svanar har en liknande stjärt även om den hos svanarna inte är lika markant.

Hur är det då med urfågelns påstådda primitiva flygegenskaper? Urfågelns skelett har visat sig vara uppbyggt på samma sätt som hos moderna fåglar - skelettet är i viss grad ihåligt för att vara så lätt som möjligt. Det klena bröstbenet påverkar inte den egentliga flygförmågan eftersom de muskelgrupper som arbetar för att ge fåglarna dess lyftkraft är fästade vid nyckelbenet. Nyckelbenet var mycket väl utvecklat och kraftigt hos urfågeln. Fjädrarna var precis lika välutvecklade som hos dagens fåglar och de har inga som helst olikheter beträffande fjädrarnas struktur. Urfågelns vingar är konstruerade för flygning eftersom vingfjädrarna är asymmetriskt uppbyggda, detta är en typ som nästan undantagslöst hittas hos fåglar med god flygförmåga.

Archaeopteryx

Archaeopteryx var sannolikt bara en fågel - dock med vissa onekligen unika drag.

Om Archaeopteryx verkligen skulle ha varit en mellanform, borde fågeln ha uppvisat halva egenskaper: Den borde ha haft halvt utvecklade fjädrar som lika mycket påminde om reptilfjäll. Den borde ha haft vingar som till hälften påminde om en reptils framben, o.s.v. De slutsatser man kan dra av detta fossil, är att Archaeopteryx var en fågel, om än en ovanlig sådan. Det finns ingenting som visar på att den var en övergångsform mellan en reptil och en fågel.

På senare tid har dessutom ett antal forskare gjort gällande att det mest berömda av Archaeopteryx-fossil (det på bilden nedan) skulle vara ett falsarium. I bland annat tidkriften British Journal of Photography (Mars - Juni 1985), gick ett antal ledande engelska vetenskapsmän (Fred Hoyle, R.S. Watkins, N.C. Wickramasinghe, J. Watkins, R. Rabilizirov och Lee M. Spetner) ut med detta påstående till en chockad vetenskapsvärld. Dessa vetenskapsmän påstod sig ha bevis för att Archaeopteryx egentligen var ett fossil av en liten reptil med det vetenskapliga namnet Compsognathus. Detta fossil skall senare med en skicklig hand ha blivit beklädd med en vacker fjäderskrud.

Som stöd för sina påståenden pekar dessa forskare bland annat på att den stenskiva som fossilavtrycket ligger på inte passar ihop med den motstående stenskivan som fortfarande finns bevarad. På fossilavtrycket kan man dessutom skönja fläckar efter våt cement som skall ha fastnat under förfalskningsprocessen.

När British Museum undersökte fossilet visade det sig att det stenmaterial som innehöll fjäderavtrycken markant skilde sig från det material som det övriga fossilet inneslöts i. Trots detta fastslog British Museum att fossilet var äkta och låste därefter in originalet i sina valv för att under överskådlig tid inte överlåta det för vidare tester. Detta är sannerligen ett märkligt beteende från ett museum som skall betjäna vetenskapen. British Museum har kanske inte råd med ännu ett evolutionistiskt falsarium efter avslöjandet om Piltdownmannen?

Falsarium eller ej; faktum kvarstår att Archaeopteryx inte uppvisar några som helst bevis på att vara en övergångsform.

Ett annat stort problem är att Archaeopteryx, enligt darwinisterna, är ca 150 miljoner år gammalt. Det gör den 20 miljoner är äldre än sina föreslagna förfäder(!). Det har dessutom hittats fossil efter fullt utvecklade fåglar som anses vara äldre än Archaeopteryx och man har även hittat fossil som är samtida med Archaeopteryx och som har varit betydligt mer komplexa. Det påstådda utvecklingsträdet är alltså upp- och nedvänt där förfäderna är yngre än deras ättlingar. Den så kallade 'urfågeln' kan omöjligt ha varit den övergångsform som man har hoppats på att den skall vara.

Dr Alan Feduccia, en världsledande auktoritet på fåglar vid University of North Carolina i Chapel Hill och själv evolutionist sade:

"Paleontologer har försökt göra Archaeopteryx till en jordbunden, befjädrad dinosaurie. Men det är den inte. Det är en fågel, en tätting. Och inget 'paleo-snack' kommer att ändra på den saken."

Hade dinosaurierna fjädrar?

I början av 1998 presenterades ett antal vetenskapliga artiklar beträffande ett fossil vid namn Sinosauropteryx. Detta fossil påstods innehålla spår efter en slags fjäderdräkt vilket skulle bevisa att fåglarna härstammade från dinosaurierna. Men en av de vetenskapliga artiklarna var emellertid inte lika entusiastisk som de övriga. Denna artikel kom till den slutsatsen att 'fjädrarna' inte var någonting annat än fibrer av kollagen (ett vanligt protein i brosk och benvävnad) som även finns under huden hos reptiler. I artikeln kunde man också visa att samma typ av fiberstrukturer uppstod på rygg och svans när man flådde nu levande större ödlearter. Trots detta faktum framställs Sinauropteryx som ett bevis på att fåglarna en gång skall ha härstammat från dinosaurierna (bl a i tidningen Illustrerad Vetenskap 9/2000).

Tidskriften National Geographic publicerade i sitt novembernummer 1999 ytterligare ett 'bevis' i form av ett fossil med namnet Archaeraptor. Fossilet var tveklöst inbäddat i tydliga fågelfjädrar och hade dessutom en lika tydlig reptilsvans. Vackra bilder beskrev varelsen så som den måste ha sett ut när den vandrade och/eller flög på jorden. Den evolutionistiska idyllen höll tyvärr inte i sig länge. Tre månader senare, i januari år 2000, framkom det att Archaeraptor var ett falsarium. En ännu okänd kinesisk förfalskare hade helt enkelt satt fast en reptilsvans på ett fågelfossil.

National Geographic hade, trots att många evolutionister var skeptiska till fossilet, inte lyssnat på kritikerna utan istället skyndat sig att publicera de falska uppgifterna. Storrs Olson, expert på fågelfossil från Smithsonian Institute och tillika evolutionist, kritiserade i skarpa ordalag tidningen för obestyrkt sensationsjournalistik. Han skrev:

"National Geographic erhåller inte kompetent konsultation i vissa vetenskapliga frågor. Det finns inte ett oomtvistat exempel på en dinosaurie med fjädrar. Inte ett. Allmänheten förtjänar att få veta detta."

Det behöver knappast tilläggas att National Geographic inte har basunerat ut deras misstag på samma sätt som de framställde 'beviset' på. Archaeraptor var bara ett i den långa raden av evolutionistiska falsarier som skyndsamt har presenterats som bevis för evolutionen - bevis som snabbt glöms bort när det står klart att de är falsarier. De verkliga bevisen talar i själva verket emot evolutionsteorin men de tolkas i enighet med ett rådande paradigm som innebär att slutsatserna hamnar så långt ifrån sanningen som de kan komma.

Alternativa åldrar

Förutom radioaktiva mätmetoder samt dateringar med hjälp av fossilförekomster finns det ett antal andra metoder som kan användas för att uppskatta jordens och universums ålder. Dessa metoder används dock inte av vetenskapen eftersom de överlag anger lägre åldrar än de av vetenskapen förväntade. Om dessa alternativa åldrar vore riktiga skulle hela utvecklingsläran vara en omöjlighet och en stor del av de astronomiska teorierna skulle kullkastas. Trots detta kan man inte avföra dessa metoder eftersom de är fullt vetenskapligt rimliga. Även om det riktas kritik mot dem så har de aldrig kunnat bevisas vara felaktiga.

  • Som de flesta kanske vet, omges Jorden av ett magnetfält. Under mer än 150 års tid har det varit möjligt att mäta styrkan i detta magnetfält. Styrkan mäts Gauss - förkortat G. I dagsläget är magnetfätets styrka uppmätt till 0,62 G. Vid dessa mätningar har det samtidigt framgått att magnetfältets styrka sakta men säkert avtar. Avtagandet är faktiskt så stort att magnetfältets styrka halveras efter 1500 - 2000 år. Om man räknar bakåt i tiden får man tämligen häpnadsväckande resultat: För 2000 år sedan borde jordens magnetfält vara 1,24 G och för 16 000 år sedan 158,72 G (vilket är större än hos en magnetisk stjärna). Om jorden är mer än 32 000 år gammal skulle styrkan uppgå till mer än 40 000 G. Denna styrka skulle få jordens inre temperatur att stiga så mycket att hela jorden skulle förstöras. Livet på jorden kan med utgångspunkt från detta inte vara äldre än 32 000 år och förmodligen inte över 16 000 år.
  • Helium-4 kärnor bildas vid radioaktivt sönderfall och kallas då för alfa-partiklar. Om det inte fanns något helium-4 vid atmosfärens bildande måste den mängd som nu finns där ha bildats på kortare tid än 2 miljoner år. Atmosfären kan med andra ord vara högst 2 miljoner år gammal, vilket är betydligt yngre än de åldrar som evolutionisterna anger. För att komma förbi denna motsägelse hävdar vissa evolutionister att helium hela tiden läcker ut ur vår atmosfär. Detta är dock enbart ytterligare ett exempel på hur evolutionister blundar för fakta. Det har tvärtom visat sig att jorden tar emot helium-4 från rymden (kosmisk strålning), vilket gör att vår atmosfär sannolikt är betydligt yngre än 2 miljoner år.
  • Trycket i vissa oljekällor som finns under markytan är fortfarande så stort att de inte kan ha existerat mer än 10 000 år.