Evolutionen

Ordning ur kaos?

Evolutionisterna hävdar att allt liv på jorden har uppkommit genom slumpens försorg. Det är tack vare en kombination av tursamma händelser och lyckliga omständigheter som livet en gång skall ha uppstått. Men hur förhåller det sig egentligen med den saken? Kan det verkligen vara slumpen som är vår skapare?

En av vetenskapens drivkrafter är begreppet kausalitet, eller orsak och verkan. Vetenskapen har alltid haft som syfte att ta reda på orsakerna bakom en händelse. Men slumpen är ingen orsak till att någonting inträffar. Slumpen är snarare en produkt, en verkan, av en eller flera händelser som vi människor inte kan förutsäga då vi saknar exakt kunskap om de orsaker som ligger bakom dem. Om du t ex. singlar slant så är det 50 procents chans att få "krona" och 50 procents chans att få "klave". Detta är dock bara en observation som vi gör av utfallet och inte en orsak till själva kronan eller klaven. Men vad är då orsaken till resultatet? Ja, det finns ett antal orsaker som var för sig kan beskrivas genom naturvetenskapliga lagar, men som sammantagna är alldeles för komplicerade för oss att hålla reda på. Men om vi rent hypotetiskt skulle säga att vi känner till mekanikens alla lagar och krafter beträffande rörelse, friktion, luftmotstånd, m m. Om vi då tog med allt i våra beräkningar skulle vi kunna upprepa resultatet gång på gång, faktum är att det skulle krävas ett mirakel för att inte upprepa det.

Det är med andra ord bristen på kunskap och förmåga som gör att resultatet utfaller slumpmässigt. Om du helt plötsligt bryter mot det förväntade utfallet och t ex får "krona" 10 gånger i rad skulle de flesta påstå att du på något sätt påverkade resultatet; det utföll i en viss ordning och ordning uppkommer inte av en slump. Sannolikheten för att detta utfall skall uppträda är för övrigt ca 1 på 1000 (1 på 103).

Hur stor är då sannolikheten att liv genom slumpmässiga processer skall ha uppstått av sig självt? Det existerar faktiskt ett antal matematiska beräkningar kring just detta. Resultatet varierar kraftigt beroende på vad man har utgått ifrån i sina beräkningar, men nedan följer en liten sammanställning som ger en bra fingervisning om slumpen som en möjlig skapare:

Namn

Sannolikhetsberäkning

Marcel P. Shützenberger

mindre än 1 på 101000

Marcel E. Golay (60-talet)

1 på 10450

James E. Coppedge (1973)

1 på 1057 800

Hoyle & Wickramasinghe (1981)

1 på 1040 000


Som en liten jämförelse beräknas det totala antalet elektroner i universum till ca 1080. Ovanstående beräkningar ger oss en ganska bra bild på de problem som evolutionisterna står inför när de hävdar att livet spontant har uppkommit genom slumpvisa kemiska processer.

Liv ur död materia?

När evolutionisterna framställer slumpen som orsak till livets uppkomst så frångår man alltså en av naturvetenskapens grundläggande principer genom att inte peka på en orsak. Man låter sig istället nöjas med ett fullständigt otillräckligt och ovetenskapligt konstaterande. Men de inser inte att slumpen också borde vara den värsta fienden för deras teorier. Det slumpen eventuellt skapar borde den också med ännu större sannolikhet förstöra eftersom slump står för kaos och oordning. Detta stämmer inte med det som vi kan observera i naturen där en sträng ordning och komplexitet existerar. Vad är då orsaken till denna ordning och komplexitet?

Det darwinistiska scenariot för livets slumpmässiga ursprung är följande: Molekyler blandades i en forntida uratmosfär bestående av ammoniak, vatten, vätgas, koloxid och metan. Energi i form av atmosfäriska urladdningar och kosmisk strålning tillfördes denna blandning. Molekylerna i uratmosfären reagerade då med varandra och aminosyror bildades som i sin tur slog sig samman i strängar som kallas proteiner. Aminosyrorna är ett slags tredimensionella molekyler som finns i två "versioner" som är varandras spegelbilder; de kallas höger- resp. vänsterhänta molekyler. De två versionerna förekommer i lika stort antal men proteiner kan i naturen bara fungera om de är uppbyggda med samma slags aminosyror - de vänsterhänta. Det finns dock inga kända kemiska processer som på naturlig väg kan separera vänster- och högerhänta molekyler från varandra. Hur har denna separation gått till när proteinerna en gång bildades? Aminosyrorna måste dessutom komma i rätt sekvens och vara sammanbundna med en speciell kemisk bindning för att kunna bilda ett fungerande protein. Sannolikheten för att ett protein på detta sätt kan ha skapats av en slump är i stort sett lika med noll. Följande räkneexempel visar på hur oerhört osannolikt detta är:

Ett protein innehåller mellan 50 och 1750 aminosyror. För att ett medelstort protein på 500 aminosyror skall kunna bildas krävs det först och främst att samtliga aminosyror är vänsterhänta, vilket är 1 chans på 2500 eller 1 chans på 10150.Sannolikheten för att samtliga aminosyror (det finns 20 olika aminosyror som ingår i proteinerna) skall vara de rätta och komma i rätt sekvens är 1 chans på 20500 eller 1 chans på 10650 (egentligen är sannolikheten betydligt lägre eftersom det finns många aminosyror i naturen som inte ingår i proteiner, men vi bjuder på det). Slutligen beräknas sannolikheten för att aminosyrorna skall ha den rätta kemiska bindningen till 50%, d.v.s. 1 chans på 2499 eller 1 chans på 10150.

Den totala sannolikheten för att ett medelstort protein på 500 aminosyror skall ha bildats av en slump är med andra ord 1/10150 x 1/10650 x 1/10150 vilket ger 1 chans på 10950. För att få en uppfattning om hur oerhört små chanser vi talar om så kan man betänka att diametern på hela vårt synliga universum är ca 1030 millimeter(!). Lek med tanken att placera ut ett finkalibrerat måttband, ca 10920 gånger längre än universums diameter, där du har markerat ett av millimeterstrecken och be därefter någon att i blindo peka ut din markering. Tror du på allvar att detta någonsin kommer att inträffa? Evolutionisternas "lösning" på problemet är att hävda att med tillräckligt lång tid och med tillräckligt många samtidiga försök så kan även det omöjliga inträffa. Biologen, evolutionisten och nobelpristagaren George Wald påstod bl.a. följande:

"Tiden är faktiskt hjälten i dramat. Den tid som vi måste beakta är i storleksordningen två miljarder år. Det vi anser som omöjligt blir möjligt, det möjliga blir troligt och det troliga så gott som säkert. Man behöver bara vänta; tiden själv utför miraklerna"1.

Oftast är det just biologer som kommer med den här typen av påståenden. Matematiker och statistiker (som naturligtvis behärskar området betydligt bättre) är dock av en helt annan åsikt. Det rör sig nämligen om så oändligt små sannolikheter att universums beräknade ålder inte på långt när räcker till för att göra det omöjliga möjligt.

Apspektakel

Det krävs faktiskt många apor för att de ska kunna slumpa fram ens den enklaste mening på ett papper.

En ofta använd analogi i dessa sammanhang är den om aporna som, om de är tillräckligt många och sitter tillräckligt länge med en skrivmaskin, till slut kommer att skriva ut en av Shakespeares sonetter. Påståendet har fått många att acceptera tanken att allt kan inträffa under miljarder års väntan - t.o.m. den kände kosmologen Stephen Hawking använde sig av denna analogi i boken 'Kosmos - en kort historik'. Men hur är det egentligen med den saken? Hur stor sannolikhet är det att en större samling apor ens skulle klara av att skriva meningen "Methinks it is like a Weasel" ur Shakespeares Hamlet?6

Om vi använder oss av en starkt nedbantad skrivmaskin med det engelska alfabetets 26 bokstäver plus en mellanslagstangent så blir antalet möjliga kombinationer 2728 (27 tangenter fördelat på meningens 28 tecken) eller drygt 1040. Inte ens 100 miljarder apor som skriver med den fantastiska hastigheten av 100 tecken/sekund skulle klara av att skriva meningen under hela universums beräknade livstid! En kraftfull superdator som klarar ca 100 biljoner beräkningar/sekund skulle inte heller klara av det - faktum är att om man så sammankopplar 100 miljoner superdatorer med samma kapacitet så är det mycket osannolikt att de skulle klara uppgiften under samma tidsrymd. Dessa osannolika odds gäller alltså för en mening som endast består av 28 tecken. Den brittiske evolutionisten Richard Dawkins insåg detta dilemma och föreslog en annan lösning där evolutionen sparade de bokstäver (aminosyror) som förändrats och som befanns vara riktiga. Proteinerna skulle alltså gradvis byggas upp och deras komplexitet kunde på ett "naturligt" sätt öka. På detta sätt hoppades Dawkins kunna reducera antalet försök till ca ett femtiotal. Dawkins simuleringar byggde dock på rena glädjekalkyler och saknar helt relevans i verkligheten (se stycket här nedan om den blinde urmakaren). Än idag saknar darwinisterna vetenskapliga belägg för hur denna gradvisa uppbyggnad skulle kunna gå till.

Den brittiske kemisten A.E Wilder-Smith påpekade dessutom att liknelsen med apor som slumpmässigt skriver ut osammanhängande textmassor är felaktig. Den korrekta liknelsen vore att aporna i själva verket har vissa skrivregler att hålla sig till, precis som det inom fysiken och kemin finns fysiska och kemiska lagar. Låt oss säga att en apa alltid måste hålla sig till regeln att ett "t" måste efterföljas av ett "h". Det skulle underlätta för att få fram det första ordet i meningen, "Methinks", men det skulle samtidigt omöjliggöra det andra ordet, "it". Hur stor är då sannolikheten att Shakespeares mening någonsin skulle kunna färdigställas? Svar: Noll! Det kan omöjligen inträffa, oavsett hur mycket tid eller hur många apor och superdatorer man än har till sitt förfogande. Här stöter vi på skillnaden mellan naturens kemiska ordning och livets kemiska komplexitet (läs mer om detta i stycket Ordning och komplexitet).

Miller/Urey-experimentet 1953

Detta experiment har av evolutionisterna ofta tagits som bevis för att den förmodade uratmosfären verkligen har kunnat skapa aminosyrorna som i sin tur har organiserats till liv. Experimentet gick i korthet ut på att i en sluten glasbehållare blanda de ämnen som förmodades ha ingått i uratmosfären och utsätta denna blandning för elektriska urladdningar (blixtar). Efter en tid bildades mycket riktigt aminosyror i dessa experiment. Detta togs som ett bevis på att livet verkligen hade uppstått under liknande förhållanden i en uratmosfär. Det visade sig snart att de aminosyror som bildades endast var ett par av de mest primitiva och enklaste av de 20 aminosyror som krävs för att bygga funktionsdugliga proteiner. De reagerade dessutom snabbt med andra ämnen i uratmosfären eller också förstördes de snart av samma blixtar som hade skapat dem. I de få fall de reagerade med andra aminosyror, kunde det - precis som väntat - lika gärna vara med höger- som vänsterhänta molekyler. Experimentet byggde dessutom på ett antagande: Ingen vet hur Jordens uratmosfär en gång såg ut och vilka ämnen som ursprungligen ingick i denna atmosfär. Man skapade glasbehållarens uratmosfär utifrån ett omvänt resonemang där syftet var att åstadkomma en blandning där aminosyror kan bildas. På så sätt utgick man ifrån det som skulle bevisas. Syre saknades t ex helt enligt forskarna. Om det existerade syre i uratmosfären skulle nämligen aminosyror inte kunna bildas överhuvudtaget. Det viktigaste ämnet för att liv skall kunna existera på vår jord måste med andra ord ha varit frånvarande om liv skulle ha kunnat uppstå. Ett annat problem som uppstår om atmosfären saknade syre är att det då heller inte kan ha funnits något ozonlager (ozon är en form av syre). Om ozonlagret saknades kan heller inget liv ha uppstått eller fortplantat sig på Jorden. Detta leder till ett slags moment 22: Inget syre innebär att frånvaron av ozon leder till att solens strålar skulle bryta ner och förstöra allt liv. Om det fanns syre skulle syremolekylerna omedelbart reagera med aminosyrorna och på så sätt återigen bryta ner allt liv. Geologer har dessutom, genom att studera vissa bergarter, kunnat konstatera att den så kallade uratmosfären innehöll väl så mycket syre som dagens atmosfär.

Glasbehållarens uratmosfär innehöll även vätgas, men vätgas är mycket lättflyktigt och kan inte existera i någon jordatmosfär överhuvudtaget. Ammoniak och metan är två andra beståndsdelar i den påstådda uratmosfären som inte heller skulle kunna existera tillräckligt länge i jordens atmosfär innan de så småningom bryts ner. Under 60-talet reviderades åsikterna kring vad den ursprungliga atmosfären bör ha bestått av. Man misstänker nu att atmosfären förmodligen bestod av det som dagens vulkaner producerar under ett utbrott, nämligen koldioxid, kväve och vattenånga. Miller utförde faktiskt motsvarande experiment med dessa gaser men lyckades då inte framställa en enda aminosyra. Experimentet misslyckades med andra ord kapitalt då man använde sig av mer realistiska gasblandningar.

Aminosyror är dessutom inte de enda beståndsdelarna som krävs för liv. För att liv skall kunna uppstå krävs även närvaron av DNA- och RNA-molekyler samt andra kemiska beståndsdelar som är nödvändiga och som måste ha bildats samtidigt som proteinerna. Ett protein skapas med hjälp av informationen i DNA-molekylen men DNA-molekylen kräver protein för att kunna bildas; här uppstår den klassiska "hönan eller ägget"-situationen; vilket kom först? Den populärvetenskaplige författaren och evolutionisten Carl Zimmer sammanfattade det hela i tidningen Science:

Eftersom DNA och proteiner är så intimt beroende av varandra för sin överlevnad är det svårt att föreställa sig att en av dem har utvecklats först. Men det är lika osannolikt att de har uppstått samtidigt ur en prebiotisk soppa.7

Det finns alltså ingenting som talar för att allt detta kan ha bildats och sammanfogats av en slump. Tvärtom. Påståendet att slumpen har skapat livets byggstenar saknar all teoretisk substans både vad gäller kemiska principer som beräkningar inom sannolikhet och statistik. Om en vetenskaplig hypotes saknar både teoretiska, experimentella och observerbara grunder, kan den inte få något stöd. Därför är dessa påståenden ingenting annat än rena spekulationer. Trots detta lär man ut dessa teorier som om de vore fakta. Den kände fysikern och informationsteoretikern Professor Hubert Yockey erkände villigt att livets ursprung med naturalistiska ögon sett var ett vetenskapligt olösligt problem:

Livets uppkomst av en slump i en ursoppa är omöjlig vad gäller sannolikhet på samma sätt som en evighetsmaskin är omöjlig vad gäller sannolikhet. [...] En praktisk person måste dra slutsatsen att livet inte inträffade genom en slump.9

Mutationer och naturligt urval

Mutationer

Enligt evolutionsteorin har livet mot alla odds utvecklats från döda kemiska molekyler till en ursprunglig urcell och därefter till den variation av liv som vi kan se idag. De mekanismer som enligt evolutionisterna ligger bakom utvecklingen är mutationer och "naturligt urval". En mutation är helt enkelt ett fel i den genetiska koden som finns lagrat i organismens DNA. Felet kan bl a uppstå när DNA-koden kopieras över till nästkommande generation eller vid en celldelning. Enligt evolutionsteorin ger mutationerna så småningom upphov till helt nya arter och släkten med delvis nya egenskaper, strukturer och organ. Hur dessa individer skulle kunna överleva i "halvfärdig" form har dock inte kunnat förklaras (se naturligt urval nedan).

En bra liknelse på mutationer är då du kopierar informationen från en datafil och sparar den som en kopia. Det finns alltid en risk att informationen i kopian inte överensstämmer med originalet, att ett fel har smugit sig in i textmassan. Om kopian i sin tur kopieras över till en tredje datafil kan denna således dels innehålla felen från den första kopieringen, dels ev nya fel från den senaste kopieringen, osv osv. Om innehållet i datafilen ursprungligen var ett utkast till en roman skulle den, enligt evolutionisterna, efter ett X antal kopieringar kunna innehålla ett utkast till en kokbok. Problemet är bara, som vi alla vet, att kopian för det mesta blir sämre än originalet och att den efter ett antal kopieringar förmodligen inte längre innehåller så mycket läsbar information.

Detta faktum gäller även inom biologin. Mutationer leder nästan undantagslöst till en försämring av organismen som i sin tur oftast leder till att den på något sätt blir funktionshindrad, steril eller t o m dör. Det finns sällsynta fall av "positiva" mutationer men dessa har aldrig kunnat bevisas ha någon betydelse för evolutionen. De "positiva" mutationerna är antingen återmutationer från ett sjukt tillstånd till ett normalt, eller också har de bieffekter som är skadliga och i längden t o m dödliga för organismen.

Naturligt urval

Naturligt urval är en annan princip som ofta framhålls inom evolutionsteorin och som påstås hjälpa de "positiva" mutationerna att sprida sig vidare till nästa generation. I korthet går denna princip ut på att de starkaste, eller bäst lämpade, individerna överlever och de sjuka dör. En organism med en "positiv" mutation har större sannolihet att klara sig och sprida sina gener vidare. Men denna princip talar faktiskt emot evolutionsteorin. Organismer som muterats och eventuellt har embryon till nya egenskaper, strukturer och organ borde också ha sämre funktionalitet (om ett reptilben utvecklats till en fågelvinge, skulle det inte först ha blivit ett dåligt ben långt innan det blev en bra vinge?) och skulle därför vara de första att falla offer för denna princip. Deras gener kan därför inte överleva i längden. Naturligt urval är alltså ingen process som utvecklar en djurart till någonting mer komplext. Den kan däremot vara en process som håller en art fri från diverse sjukdomar och genetiska defekter.

Det finns dock något som kallas mikroevolution eller variation. Detta innebär helt enkelt att en population av en viss djurart kan utveckla vissa olikheter och egenskaper som skiljer sig från en annan population av samma djurart. Detta har emellertid ingenting att göra med den evolution som evolutionisterna talar om, makroevolution, som innebär att en art från ett visst släkte eller familj har utvecklats till en art av något annat släkte eller familj. En hund kan som bekant se ut på många olika sätt, men oavsett utseendet så är den fortfarande en hund. Man har aldrig kunnat avla fram en katt eller något annat djur med utgångspunkt från en population hundar.

Mikroevolution eller variation kan alltså ge upphov till nya arter och underarter, men där upphör utvecklingen. Det är nämligen så att - tvärtemot vad evolutionisterna förutsätter - för varje ny art eller underart som utvecklats har det genetiska materialet blivit mindre, vilket innebär mindre variationer för framtida generationer. Det finns ett bra praktiskt exempel på detta inom växtriket: Sockerbetan innehöll för drygt hundra år sedan ca 6% socker. Genom selektivt urval förädlades sockerbetan så att den till slut innehöll 17% socker. Där stannade utvecklingen upp, trots att man fortsatte att genetiskt försöka höja sockerhalten. Orsaken till att sockerhalten stagnerade var att de gener som var inblandade i betans sockerproduktion genom det selektiva urvalet hade tunnats ut så att variationerna hade upphört och någon ytterligare ökning av sockerhalten inte längre var möjlig. Liknande exempel finns att hämta även inom djurriket där människan genom avel utarmat djurarternas gener så att ytterligare utveckling inte längre är möjlig.

En art som på något sätt specialiserat sig eller anpassat sig till en viss miljö har alltså sämre förutsättningar att utvecklas vidare på grund av att det genetiska underlaget har blivit mindre. Om det sker förändringar i miljön har specialiserade arter svårare att anpassa sig till de nya villkoren. Denna process borde alltså öka risken för en djurart att dö ut, och inte minska den. Detta kan knappast vara det som evolutionisterna menar med biologisk utveckling. Ordet "urval" innebär ju att någon eller några enstaka väljs ut ur en större mängd, vilket då också måste innebära att den genetiska mångfalden reduceras och inte ökar.

De bäst anpassades överlevnad (the survival of the fittest)

Kärnpunkten i darwinismen är påståendet "De bäst anpassades överlevnad", eller med Darwins egna ord "Natural Selection, or the survival of the fittest". Låt oss därför syna denna fras litet närmare:

Eftersom denna mekanism (naturligt urval) är ett sådant centralt begrepp bland evolutionister skulle man kunna förvänta sig att finna detaljerade studier och observationer från naturvetenskapen. Tyvärr får man leta förgäves för att finna någonting som kan bekräfta denna process. Naturligt urval kan nämligen inte studeras på någon experimentell nivå. Varför? Jo, naturligt urval innebär att de växter och djur som är bäst anpassade till deras miljö också är de mest framgångsrika. Hur mäter man då anpassningen? Detta kan, enligt darwinisterna, mätas genom individens förmåga att överleva. Men hur mäter man överlevnad? Jo, genom att räkna antalet avkommor - ju fler avkommor desto större överlevnadsförmåga. Anpassning innebär alltså den bästa fortplantningsförmågan. Men begreppet överlevnad mättes ju även den med samma term - den bästa fortplantningsförmågan. Vi kan nu skriva om frasen "De bäst anpassades överlevnad" till "De organismer som har den bästa fortplantningsförmågan fortplantar sig bäst". Nu inser man problemet med Darwins huvudtes. Denna fras säger faktiskt ingenting och är ett praktexempel på en så kallad tautologi (en självsägande nonsensfras, en självklarhet som alltid är sann, ex: "antingen kommer Pelle eller också kommer han inte"). Tautologier är något som naturligtvis inte får förekomma inom vetenskapen.

Darwin stod aldrig för en vetenskaplig upptäckt då han beskrev det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet, så som Darwin beskrev det, var bara hans personliga tolkning av naturen. Som vetenskap betraktad är tolkningen värdelös då den helt enkelt ligger utanför det som man kan mäta och iaktta. Så länge livet fortgår på vår planet förblir det naturliga urvalet alltid sant.

Den blinde urmakaren

Richard Dawkins är zoolog vid Oxford University och är en av evolutionsteorins största förespråkare i modern tid. I boken "Den blinde urmakaren" går Dawkins igenom evolutionens principer och är fullständigt övertygad om att livet är en produkt av slumpen och att det inte finns ett behov av att involvera en skapare i denna process. Som ett slags bevis för sina teorier har han skapat ett datorprogram som han påstår bevisar att livet mycket väl kan utvecklas från en primitiv till en komplex livsform. Denna datorsimulering bygger emellertid på en rad felaktigheter. Dawkins gör, liksom Darwin, gällande att varje mutation, oavsett hur liten den är, har ett överlevnadsvärde. Även de mest komplexa organismer kan byggas upp genom att sådana fördelaktiga mutationer sparas genom eonerna. Men de antaganden som Dawkins datorsimuleringar baseras på har allvarligt underminerats av bl a forskare som Walter ReMine och Lee Spetner genom att de påpekat följande fakta:

  • Evolutionen har inget minne. Den sparar inte mutationer som kan tänkas komma till användning senare eftersom den inte i förväg kan veta om mutationen i det långa loppet är fördelaktig eller inte.
  • Mutationshastigheten är väldigt låg; 10-9 - 10-10 per nukleotid per generation.
  • Av dessa utgör fördelaktiga mutationer en bråkdel; 90 - 95 % av alla mutationer är skadliga, 5 - 10% påverkar organismen varken i positiv eller negativ riktning. De ytterst få observerade fördelaktiga mutationerna har aldrig tillfört information i arvsmassan vilket krävs för makroevolution - de har bara förändrat den befintliga informationen vilket också innebär att arvsmassan till slut tappar information. I sin bok "Not By Chance" utmanar Lee Spetner samtliga evolutionister genom att be dem presentera ett enda exempel där en mutation har tillfört information i arvsmassan.
  • Ju mindre förändring desto mindre är den selektiva fördelen. Denna selektiva fördel kan uttryckas i koefficienten s. Om en mutation har s = 0,001 eller 0,1%, vilket antas vara ett typiskt värde, är antalet överlevande avkommor 0,1% högre för organismer med denna mutation än för de som saknar mutationen. Men ju mindre selektiv fördel, desto mer troligt är det att slumpmässiga effekter (t ex genetisk drift) kommer att eliminera den. Den statistiska sannolikheten för att en sådan mutation skall överleva är ca 2s ( eller mer matematiskt exakt: 2s/(1-e-2sN) där N står för populationens storlek). En mutation enligt ovanstående exempel har således ca 1 chans på 500 att överleva, trots att den är fördelaktig.
  • Även om en fördelaktig mutation överlever måste samtliga organismer som inte bär denna mutation elimineras (dö) för att mutationen ska kunna etableras i en population. På engelska kallas detta för "the cost of substitution" (ung. "ersättningskostnaden"). En fördelaktig mutation som uppträder i en population måste öka antalet kopior inom populationen för att populationen skall kunna framskrida i sin utveckling. Om mutationen förblev kvar i en enda individ så kan ju inte evolutionen fortgå. Den fördelaktiga (positiva) mutationen måste med andra ord ersätta alla icke-muterade gener i populationen. Men detta kan naturligtvis bara ske i en begränsad omfattning som bl. a. beror på hur ofta individerna reproducerar sig. För en människoliknande varelse med en generationstid på ca 20 år och med ett begränsat antal avkommor per generation ökar därför antalet fördelaktiga mutationer mycket långsamt i en population. Mängden av de ersättningar som kan förekomma under en viss, given tid blir därför begränsade. Denna princip har kommit att kallas för "Haldanes dilemma", efter J.B.S. Haldane som var en ledande evolutionist. Han ville att evolutionen skulle fungera, men han kunde inte komma förbi detta dilemma.

Då Dawkins skrev sin datorsimulering tänkte han inte på att det faktiskt var han själv som agerade skapare genom att aktivt konstruera en process som strävar mot ett mål som förutbestämts av honom själv. Han gjorde det dessutom genom att behålla de kombinationer som han i förväg visste var de korrekta och genom att låta kombinationer utan funktion överleva och utvecklas. Detta är inte ett exempel på en utveckling genom slump, det är ett exempel på intelligent design.

Haldanes dilemma

Haldanes dilemma kan åskådliggöras genom att vi tittar på ett, för darwinisterna, generöst exempel: Tänk dig att våra antagna förfäder hade en generationstid på 20 år. På 10 miljoner år (detta är 2 - 3 gånger den tidsrymd sedan människan skall ha skilt sig från apan, även om flera forskare nu vill revidera denna tidpunkt) har det således levat 500 000 generationer. Tänk dig nu en population på 100 000 individer som sakta utvecklar sig till människor. För att göra detta exempel så enkelt som möjligt antar vi dessutom att denna utveckling går med en maximal hastighet. Detta innebär att det för varje generation uppstår en hane och en hona med en så fördelaktig mutation att samtliga de återstående 99 998 individerna omedelbart dör och populationen återställs till 100 000 individer på en generation utifrån detta överlevande par. Föreställ dig även att denna evolutionistiska process pågår oavbrutet, generation efter generation, under 10 miljoner år. Hur många fördelaktiga mutationer skulle då ersättas i en sådan population? Jo, en per generation, d v s 500 000 nukleotider. Det motsvarar 0,014% av arvsmassan (en obetydlig bråkdel av de 3 - 4 procent som påstås skilja oss människor från chimpanserna).

Detta generösa scenario skapar, som ni säkert redan upptäckt, en del allvarliga problem:

  • Skulle 500 000 fördelaktiga nukleotider vara tillräckligt för att förklara människans ursprung från en chimpansliknande förfader?
  • Hur sannolikt är det att samtliga individer som inte bär på det fördelaktiga anlaget dör utan att fortplanta sig?
  • Kan ett enda par primater producera 100 000 nya individer på en generation?!

Evolution förutsätter att gamla utbredda egenskaper ersätts av nya, unika, egenskaper. Men ersättningshastigheten begränsas av artens kapacitet att reproducera sig. Om ett evolutionärt scenario kräver en osannolikt hög reproduktionskapacitet, är ett sådant scenario inte sannolikt.

Haldanes beräkningar visade även att antalet fördelaktiga mutationer som ersatte tidigare icke-muterade gener inte kan ha överstigit 1 667 stycken under de 10 miljoner år som man antar har förflutit sedan människan och aporna skiljde sig från sin gemensamma förfader. Detta innebär i snitt endast en substitution per 300 generationer. Alla mänskliga drag skall alltså återfinnas inom detta begränsade antal substitutioner. Biologerna vet dessutom sedan länge att en överväldigande majoritet av alla substitutioner rör sig om enstaka nukleotider, vilket gör evolution genom mutationer formligen omöjlig; 1 667 enstaka nukleotider är färre än antalet nukleotider i en genomsnittlig gen.

Lägg dessutom till det faktum att de flesta paleontologer hävdar att ca 90% av en arts tid på jorden tillbringas i perioder då ingen evolution sker. Detta begränsar i så fall antalet substitutioner ytterligare till ca 167 stycken under en period på 10 miljoner år. Haldanes beräkningar var dessutom baserade på förenklade antaganden och det verkliga antalet substitutioner borde vara färre än det Haldane ursprungligen kom fram till.

Haldanes dilemma är egentligen mycket enkelt och det krävs inga större kunskaper för att kunna förstå det. Det hävdas frenetiskt från darwinisternas sida att Haldanes dilemma inte är något dilemma överhuvudtaget och att de problem som Haldane förde fram är lösta. Men ingen överenskommen och enhetlig lösning har ännu presenterats från darwinistiskt håll. Deras "lösningar" avviker och emotsäger varandra på avgörande punkter - om de ens överhuvudtaget tar sig an själva problemet. Det ser snarare ut som om man gör allt för att dölja det. Haldanes Dilemma är tyvärr inte bara ett problem i sig självt, det består även i att darwinisterna vägrar ta sig an frågan.

Den mycket högt ansedde evolutionisten George C. Williams skrev följande beträffande Haldanes dilemma:

...problemet [med Haldane's dilemma] löstes aldrig av Wallace eller någon annan. Det tynade helt enkelt bort eftersom folk intresserade sig för andra saker. De måste ha antagit att den sanna lösningen fanns någonstans i virrvarret av förslag som gavs av en eller flera i den förnäma samling genetiker som hade deltagit i diskussionen.5

Haldanes dilemma får även andra logiska och allvarliga konsekvenser som darwinisterna inte kan redogöra för. Om evolution verkligen existerar så borde organismer med kort reproduktionstid och med en stor avkomma per generation (t. ex. bakterier) vara de som uppvisar den snabbaste utvecklingen. Det borde vara dessa organismer som är de mest avancerade och utvecklade. Men vi observerar motsatsen; avancerade och komplexa organismer (ex. människan) har långa reproduktionstider och ett litet antal avkommor per generation.

Sanna vetenskapsmän med ärliga avsikter borde ha kastat sig över detta problem för att antingen en gång för alla lösa det eller för att konstatera att evolutionsteorin inte är en legitim förklaringsmodell till livet på vår jord. Att detta inte har skett vittnar snarare om att det finns en djupare dimension inom vetenskapen som hindrar den enskilde att ge sig i kast med att ifrågasätta ett rådande paradigm.

Termodynamikens andra lag

Det finns mycket som tyder på att evolutionsteorin faktiskt strider mot rådande naturlagar: En effekt av termodynamikens andra lag är att ingenting i universum blir mer komplext; allting degenererar. Ett fysikaliskt system, lämnat för sig självt, kommer så småningom att förfalla, tappa energi och bli mer oorganiserat. Detta faktum talar emot evolutionsteorin som ju hävdar att allt liv av sig självt har utvecklats från en livlös molekyl till det komplexa djur- och växtliv som vi har idag. För att något som är icke-levande ska kunna utvecklas till liv krävs det att atomer och molekyler ändrar sitt tillstånd från en relativt enkel till en mycket mer komplex organisation. Detta kan i en materialistisk värld bara ske genom att de själva arrangerar sig i en exakt ordning. Men termodynamikens andra lag visar på det omvända; komplexa molekyler bryts alltid ner så länge de inte utsätts av en intelligent påverkan utifrån.

Evolutionisterna har försökt förklara denna motsägelse med att termodynamikens andra lag enbart gäller för slutna och isolerade system som inte utväxlar energi med sin omgivning och att denna lag inte kan gälla för ett öppet system som vår jord är ett exempel på. Denna förklaring är dock felaktig. Dr. John Ross, professor på universitetet i Harvard, skrev bl a:

... det finns inga kända överträdelser av termodynamikens andra lag. Vanligtvis är den andra lagen faställd för isolerade [slutna] system, men den andra lagen gäller lika väl för öppna system ... det finns av någon anledning inom områden förknippade med icke-jämviktsfenomen den uppfattningen att termodynamikens andra lag faller för sådana system. Det är viktigt att försäkra sig om att denna villfarelse inte låter sig permanentas.4

För att bättre kunna förstå vad det hela går ut på följer här en sammanställning på de grundläggande principer som termodynamikens andra lag representerar.

Termodynamikens andra lag har bland annat följande effekter:

  1. Entropin i universum går mot ett maximum (entropi är grovt förenklat ett mått på oordning).
  2. Den användbara energin avtar.
  3. Befintlig information förvanskas.
  4. Ordning går mot oordning.

Ett isolerat system utbyter vare sig energi eller materia med sin omgivning. I ett sådant system kan entropin aldrig minska. Universum anses i allmänhet vara ett exempel på ett isolerat system.

Ett slutet system utbyter energi men inte materia med sin omgivning. I ett sådant system minskar aldrig den totala entropin för det slutna systemet och dess omgivning.

Ett öppet system utbyter både energi och materia med sin omgivning. Jorden är ett exempel på ett öppet system. Trots att evolutionisterna hävdar annorlunda tenderar entropin i ett öppet system att öka. Det finns speciella fall där ordningen kan öka lokalt men detta sker alltid på bekostnad av en ökad oordning någon annanstans i systemet.

För Jordens del tar vår planet bland annat emot energi från solen. Denna energi är emellertid en 'rå' energi som inte på något sätt är styrd för att kunna verka på ett givet sätt. För att energin skall kunna ha någon som helst effekt att kunna påverka någonting i en viss riktning måste det finnas någonting som styr energin i denna riktning. Tänk er en bil som står på en bensinstation, redo att tankas. Om man häller bensinen över bilen och tänder på (rå energi) kommer denna handling inte att få bilen att gå framåt. Bilen kommer endast att förhållandevist snabbt förstöras (degenereras). För att få bilen att rulla krävs det att bensinen hälls i tanken där energin sedan på ett kontrollerat sätt fördelas i ett komplicerat drivsystem (motor, axlar etc).

Rå energi i form av solenergi kan med andra ord inte göra något annat än att på sin höjd påskynda degenereringen. En människa som t. ex. solar sig för länge riskerar att så småningom drabbas av hudcancer (mutationer) vilket innebär att delar av kroppens celler har degenererat. I en förmodad ursoppa av aminosyror skulle komplexa molekyler brytas sönder i en mycket snabbare takt än de kunde bildas på grund av solens strålar. Rå energi kan inte skapa den komplexitet som livets molekyler representerar om det inte finns någonting som styr energin till att göra detta.

Evolutionisterna hävdar att kristallisering av ex. frysande vatten är ett exempel på ökad ordning. Termodynamiskt är detta exempel irrelevant eftersom energi frigörs från isen till omgivningen vars entropi därför ökar. För att skapa proteiner och aminosyror innebär det en minskning av entropin i dessa molekyler och en energiminskning i dess omgivning.

Ordning och komplexitet

En annan vanlig egenskap hos evolutionister är att de ofta har svårt att skilja på begreppen ordning och komplexitet. Kristaller är ordnade men livet är komplext. Man kan åskådliggöra detta genom följande exempel: Ett periodiskt meddelande kan t. ex. se ut så här; 'ABABABABABAB'. Detta meddelande är ett exempel på ordning men det innehåller väldigt lite information ( 'AB' x 6). En kristall är jämförbar med detta meddelande. Kristaller består av ett regelbundet, periodiskt nätverk av molekyler. I en kristall råder det en sträng ordning men den innehåller mycket litet information. Om kristallen splittras blir resultatet endast att mindre och identiska kristaller bildas i dess ställe. Kristallisering kan aldrig godtas som en förklaring till hur liv kan uppstå av sig självt.

Tänk er nu istället följande slumpmässiga meddelande; 'XZAS BG ORFGL WJEKRTD'. Detta meddelande är oordnat men komplext. Samtidigt kan vi konstatera att meddelandet trots komplexiteten inte innehåller någon användbar information. Ett icke slumpmässigt meddelande, 'JAG ÄLSKAR DIG', är komplext och innehåller dessutom information men det är fortfarande oanvändbart så länge mottagaren av meddelandet inte följer en vedertagen standard (svenska). Samma ord kan ju ha olika betydelser på olika språk, ex. ordet 'GIFT' som har helt olika betydelser på svenska och engelska; du kan antingen bli glad eller dödligt sjuk beroende på om du får det av en engelsman eller en svensk. Ett ord eller ett meddelande är alltså i sig självt meningslöst och innehåller faktiskt ingen information alls. För att ett ord eller ett meddelande skall kunna bära information måste det finnas en sändare och en mottagare som har gett ordet en gemensam betydelse, det måste ha en innebörd och en definition som är en del i en kontext. Ett visst mönster har alltså blivit tilldelad en speciell betydelse och mening. För att något skall kunna tilldelas information krävs det intelligens; information kan med andra ord inte uppstå av sig självt.

DNA-molekylen bär den genetiska koden men koden är i sig självt inte beroende av informationsbäraren (molekylen), lika litet som en skriven text på ett papper skulle vara ett resultat av bläckets egenskaper. En skriven text förutsätter att en intelligens har hållit i pennan. En DNA-molekyl eller ett protein kan liknas vid ett icke periodiskt meddelande som är oordnat, ej slumpmässigt och otroligt komplext. Om molekylen splittras påverkas informationen och komplexiteten. Ordningsföljden i molekylerna beror inte på egenskaperna hos deras beståndsdelar. Detta är en avsevärd skillnad mot kristallstrukturer som bildas med utgångspunkt från beståndsdelarnas egenskaper och som i sin tur beror på materiens strävan att nå jämvikt (lägre energinivå). DNA och protein måste antingen skapas utifrån den information som redan finns i organismen eller genom en annan intelligent process.

Den fantastiska DNA-molekylen

DNA-molekylen består av en lång kedja som är uppbyggd av fyra olika molekyler som kallas nukleotider. Man kan säga att nukleotiderna är de bokstäver som bildar den genetiska koden. Man brukar också symboliskt använda bokstäverna A, T, C och G för att beteckna de fyra nukleotiderna. Bokstäverna bildar små grupper som närmast kan beskrivas som ord och dessa bildar i sin tur små 'kapitel' som kallas gener. Generna samlas i kromosomer som motsvaras av volymerna i ett uppslagsverk och kromosomerna utgör tillsammans hela det uppslagsverk som är vår arvsmassa, även kallat för vårt genom. DNA-molekylens kedja ser ut som en stege som är vriden runt sig själv.

Den "text" som bildar hela vårt genom är dock inte bara en linjär sträng med instruktioner för hur vår kropp skall byggas upp. Det har visat sig att samma textsträng kan läsas på olika sätt och på så sätt innehålla flera meningar med instruktioner för olika egenskaper - en mycket avancerad form av datakompression. Som om detta inte vore nog så har man även konstaterat att DNA-koden är full av loopar och avstickare som närmast kan liknas vid metod- och funktionsanrop i moderna programmeringsspråk. Den innehåller också meta-information, d.v.s. information om den lagrade informationen. Det finns gener som reglerar gener som i sin tur reglerar andra gener. Vissa gener kan t.o.m. ställa om sig själva och faktiskt på egen hand ändra innehållet i sina egna instruktioner. Det finns mycket som tyder på att genomet dessutom kan "vika" sig självt och på så sätt skapa strukturer som kontrollerar högre biologiska funktioner - med andra ord en tredimensionell kod(!).3

DNA-koden har även ett antal olika nivåer av felkorrigeringar som kontrollerar kopieringsprocessen när våra celler delar sig. Koden är också redundant, vilket innebär att om en gen är muterad så kan den "slås av" för att ersättas av en annan gen som alltså agerar som en slags säkerhetskopia. Det existerar även inbyggda säkerhetssystem som identifierar och reparerar skadat DNA. Utan dessa system skulle en organism snabbt utrotas. Om vi verkligen är produkter av en evolution skulle allt liv på jorden för länge sedan ha dött ut innan ett sådant säkerhetssystem hunnit utvecklas.

Vår arvsmassa formligen skriker ut sin design men det är få som är beredda att acceptera att så är fallet. Programvarujätten Microsofts grundare, Bill Gates, kunde bara konstatera det uppenbara när han skrev om DNA-kodens egenskaper: "Mänskligt DNA är som ett datorprogram men mycket, mycket mer avancerat än någon programvara som någonsin har utformats".8

Den amerikanske mångsysslaren George Caylor samtalade med molekylärbiologen 'Sam' om DNA-koden och dess komplexitet. Sam berättade följande om den slumpmässiga utvecklingen av informationen i vårt DNA2:

"George, ingen jag känner inom mitt yrke tror verkligen att det utvecklades. Det var konstruerat av ett "geni bortom alla genier" och sådan information kan inte ha skrivits på något annat sätt. Pappret och bläcket skrev inte boken. Då vi vet vad vi vet är det löjligt att tro något annat. Ungefär som om Neil Armstrong skulle tro att månen är gjord av grön ost - han har varit där!"

Det finns fog för rädslan att stå för åsikter som strider mot darwinismen. Sam fortsatte:

"Skall man vara molekylärbiolog så krävs det att man ständigt håller fast vid två vansinnigheter. För det första, det skulle vara vansinne att tro på en evolution när du själv kan se sanningen. För det andra, det skulle vara vansinne att säga att du inte tror på evolutionen. Allt statligt arbete, forskningsstöd, uppsatser, stora föreläsningar på universiteten - allt skulle upphöra. Jag skulle bli utan jobb eller bli förvisad till den yttre periferin där jag inte skulle kunna tjäna ihop till ett anständigt liv".

Sam sammanfattade den tydliga designen i DNA-molekylen:

"Den är som en elefant i vardagsrummet. Den rör på sig, den tar upp en otrolig plats, den trumpetar högt, den stöter ihop med oss, välter omkull saker, äter tonvis med hö och luktar som en elefant. Och ändå måste vi svära på att den inte finns där!"

Vetenskaplig inkonsekvens

Den välkände amerikanske astronomen Carl Sagan var en av de ansvariga för det s.k. SETI-projektet som analyserar radiobrus från rymden för att avslöja signaler från eventuellt utomjordiskt liv. Carl Sagan satte upp fyra kriterier för att fastslå om en signal härrörde från en utomjordisk intelligens. Signalen skulle vara; 1: elegant, 2: komplex, 3: internt konsekvent, 4: fullständigt främmande.

Jämför man DNA-molekylen mot Carl Sagans fyra kriterier skulle SETI:s förväntningar uppfyllas med råge: Det finns en inneboende elegans i DNA-molekylens effektiva lagringssätt som vida överstiger även det mest effektiva datorminnet. En DNA-molekyl är också komplex eftersom den fysiskt lagrar all information som dessutom är unik för varje individ. Den har även en intern konsekvens då all information är sammansatt av ett begränsat antal byggstenar. DNA-molekylen är slutligen fullständigt främmande i den meningen att den endast förekommer i levande organismer och att det inte finns några kända processer, förutom de rent biologiska, som kan framställa den. Om astronomerna tog emot en radiosignal med komplex information från en avlägsen galax skulle de flesta omedelbart dra slutsatsen att den kom från en intelligent källa. Varför är man då inte beredd att acceptera att den väldiga informationsmängden i DNA-molekylen hos den enklaste bakterie kan betyda att också den härrör från en intelligent källa? Varför anser man att SETI:s sökande efter intelligent design bland rymdens radiobrus är vetenskapligt samtidigt som all forskning kring intelligent design i vår arvsmassa avfärdas som ovetenskaplig?

Referenser

  1. "The origin of life", Scientific American, augusti 1954, s.48. [Åter]
  2. The Biologist. Återgivet med tillstånd av George Caylor. [Åter]
  3. Genetic Entropy & the Mystery of the Genome. John C. Sanford, 2005. [Åter]
  4. Chemical and Engineering News, vol. 58, 7 juli 1980, s 40. [Åter]
  5. Natural Selection: Domains, Levels, and Challenges, ss 143-148. [Åter]
  6. Den eng. frasen användes av Dawkins i boken "Den blinde urmakaren". Läs här för en mer utförlig formel. [Åter]
  7. Carl Zimmer, How and Where Did Life on Earth Arise?, Science, Vol. 309, 1 Jul1 2005, s 89. [Åter]
  8. Bill Gates, The Road Ahead, kap 9, 1995. [Åter]
  9. Hubert P. Yockey, Information Theory and Molecular Biology, Cambridge University Press, 1992, s 257. [Åter]